Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1870, sida 2

han noga undersökte skråfvet och ett par större ben, hvilka stormen inklämt under en bjelke och hvilka derför stannat qvar på det för öfrigt nu alldeles rensopade stengolfvet. Det var tydligt, att något föregick inom marsken, som helt och hållet upptog honom. Så djupt, som under de närmast förflutna åren fru Bengtas tal om halsbandet rotat sig i marskens själ, och så lifligt, som till följd deraf, minnet af falken grå lefde hos honom, var det naturligt, att nu både det ena och det andra skulle upplefva på nytt. Stormen talade fru Bengtas tal, och i hans dån tyckte Carl sig höra falkens mäktiga vingslag. Sedan han öfvertygat sig, att fjädrarna, som han höll i sin hand, verkligen hade tillhört en falk, vände han sig åter häftigt och lidelsefullt mot den bestörte byggmästaren. — Än sedan, karl — ropade han — hvad mera? — Hvad mera? ... intet, stränge herre, intet! — Fann du intet mera ... intet, intet mera? Marskens ögon brunno, och hans tunga tycktes icke nog snabbt kunna uttala orden. — Nej! — upprepade byggmästaren — intet mer än de gamla förtorkade benen och något litet af fjäderbeklädnaden fanns! Marsken lutade sig ned för att närmare undersöka muren, der den gamla torngluggen tydligt syntes. Han slog med hammaren på muren inunder, och muren gaf ett ihåligt ljud ifrån sig. När marsken reste sig upp, var han likblek, och kalla svettdroppar perlade kring hans tinningar. — Godt, godt! — sade han och nickade åt byggmästaren — det må vara, stormen tränger genom märg och ben. Eljest har jag nu fått andra tankar med tornet... kom upp till mig i morgon, så skola vi närmare språkas vid! Med dessa ord gick marsken, och byggmästaren följde honom torntrappan utför. (Forts.y