Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1870, sida 2

Nils såg och kände igen den nämnde lik väl, som hvar och en af svennerna. — Vigtigt månde det ärende vara, som hål ler marsken deruppe i tornet i sådant väder! — mumlade on gråskäggig sven tätt vid sidan af Nils Men Nils gaf sin häst sporrarne, och i sporr sträck gick det undan mot den orkanlika stormer fram till staden och slottet. Der satt Carl Knutsson (Bonde) sedan Pingstdagen den 29 April 1442, då gamle herr Krister Nilsson (Wasa) dog, såsom borgnerre. Han lefde der med en ståt, som ingen slottsherre på Wiborg förmått utveckla, och, såsom vi ofvan nämnt, det gamla slottet förändrade småningom under hans hand utseende. Lika litet, som han sparade några kostnader på dessa omoch nybyggnader, så egnade han sig ock med hela sin själ åt denna verksamhet och gladde sig lifligt åt hvarje del som fullbordades. Den rika erfarenhet och kännedom om, huru furstarne och riddarne derute i främmande land visste att inrätta sig i sina slott, kom honom här till godo, och han biträddes härvid af sin sköna husfru, som lifligt uppfattade sin herres tankar, men ombildade dem stundom efter sitt hufvud och gaf, när hon sedan uttalade dem, åt allt en finare och mera smakfull form. Detta visade sig dock företrädesvis med afseende på den inre inredningen. Liksom slottet till det yttre med sin herrliga omgifning och sina dammar var det skönaste man ville se, så egde det ock i sitt inre, gemak, hvilka i bonadens och ordningens smak öfverglänste sjelfva konungaborgens. Här förde Carl med sin Karin det angenämaste lif, här tillbragte han sina lugnaste och sorgfriaste år. Om qvällarne samlades man i stora slottssalen, der alltid utom riddarne och de förnämste höfvidsmännen äfven Lottskaelanen var närvarande, och denne sistnämnde föreäste då ur någon krönika eller åhörde man nurkens berättelser om hvad han sett och upplefvat