Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1870, sida 2

sullbordadt. Det förnämsta tornet ville marsken göra högre och hade dermed börjat år 1447, men icke hunnit få det färdigt, utan murställningen stod qvar och stack upp innanför tornmuren, täckt med ett tillfälligt tak af bräder. — Skönare slott kan man icke få se! — sade en af de främste ryttarne och närmade sig Nils. — Hvad gäller kung Eriks Wisborg mot detta? — Dock sitter kung Erik säkrare på sitt Wisborg, Hollinger — svarade riddaren efter en stunds tystnad — än marsken på Wiborg! — Men se — utropade Hollinger — se, huru stormen ruskar torntaket...! Håller han i litet till, så menar jag, att hela taket far sin kos. Det hade hela förmiddagen blåst en hättig storm, och furuskogen hade suckat och gifvit sig dervid, som om den tyste anden i dess innandöme känt sig fången och längtat efter befrielse. Men de täta, snötyngda granarna hade dock utgjort ett godt skydd för ryttarne, så att de föga gifvit akt på oron i rymden. Der de nu befunno sig, sutto de äfvenledes i lä för stormen vid sidan af skogen, som här framkastade en bred arm ned emot kusten. Men just i detta ögonblick tycktes luftens andar samla hela sin styrka. Det dånade i rymden, och i isen och i skogen knakade det, som om en jettearm sträckt sig längs efter dess sida och velat bräcka de väldiga trädstammarne och vräka dem ned i stoftet. I samma ögonblick lyftades det namnda brädtaket upp öfver Wiborgs torn och slungades långt ut åt sjön på isen. Hufvudet af en man syntes dervid ofvanom tornmuren. Riddaren och hans svenner sutto som fastnaglade. Tilldragelsen timade nästan omedelbart efter sedan Hollinger väckt uppmärksamheten på, att sådant kunde hända. — Så sant jag lefver, herr Nils — ropade IIollinger — menar jag, att det är marsken sjelf, som håller till deruppe i tornet!