i främmande land och fru Karins sköna anlete log så godt dervid, och äfven marsken log, när har märkte, att Karin haft sitt nöje åt hvad han för täljde. Men äfven den soligaste dag har sin skugga och lifvet på Wiborg hade ock sin. Hon hade sir rot i marskens ärelystnad och spred sig derifrår så mörk och kylig öfver den leende ängden, de hans lit lefdes, att stunder funnos, då intet, icke ens hans Karins skönaste leenden kunde jaga henne bort. Han, som var van att tänka och handla i spetsen för riket, kunde ej glömma bort denna sin höghet, och när han tänkte på sitt fordom och på sin framtid, föreföll det honom, som om Wiborgs slott med all sin prakt varit en grant utsmyckad graf. I sådana stunder af mörk och dyster förtviflan sväfvade fram för hans minne mycket af det som tillhörde det förflutna och bordt vara slutet i dess famn till domedag. Men mest och tidast visade sig skepnaden af en gammal nunna och med henne framglänste alltid för hans inbillning det strålande halsbandet, denna lyckans talisman, hvars förborgade makt växte i samma mon, som tanken att det för alltid var förloradt blef visshet. Lyckligtvis fanns det åtskilligt, som tog hans tid och tankar i anspråk och tvang honom att lemna åsido det inom honom rufvande begäret. Dertill hörde gränsstriderna med ryssarne och vistandet i Stockholm 1446. Det var med anledning af ett tåg mot konung Erik på Gotland, som marsken det nämnda året kallades till Stockholm. Han kom med ett stort och lysande följe, och denna gången var konungen så blid och vänlig, som om han varit Carls bäste vän. Så var ock hans unga drottning Dorothea af Brandenburg, med hvilken Kristofer året förut ingått giftermål. liden i Stockholm tillbragtes under ständiga gästabud, och drottningen hade derunder — heter let — med marsken ,månget ett gammans ord