Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1870, sida 3

JaRUHHE (44 HAufcdolu VIP hAp fe 9 broschyr. EKreatursmarkaaden och Slagterierna i Paris. Dagl. Alleh:s bresskrifvare i Paris berättar härom: I den nyligen annekterade stadsdelen La Villette. i ändan på den långa rue dAllemagne, ligger den stora nya kreatursmarknaden, upptagande en areal af 46 sv. tunnland och ämnad att koncent hela denna handel. För hvarje r går en viss afgift till förvaltninge n består af tre ofantligt stora parallela ballar, bygd af jern och glas och skilda åt genom breda gator, som befaras af åkdon, hvilka transportera småkreaturen. Nötkreaturen få marschera in i sin hall, den mellersta, genom ett slags skrank, alldeles liknande dem, som man om aftnarne ser utanför teatrarne för den skådelystua queuen. Den höga hallen är för svinen, den v ra för fåren, och längre bort på sidorna ligga stallar och fårhus för de djur, som icke blifva sälda under dagens lopp och som der vårdas till nästa dag. Alla djuren äro märkta med egarens märke, hvilket på rne klippes. på fåren målas med blå eller röd färg, men på svinen, grymt nog, brännes med glödande jern. Det är omöjligt att tänka sig det förfärliga äsen, som råder på denna plats, som lär kunna rymma 14,600 oxar och 22,000 får och ofta är alldeles uppfyld. Bölandet, bräkandet, grymtandet och skriket af kreaturen, hojtandet och ropandet af deras vaktare, auktionisternas ljudeliga stämmor, sorlet af den vanligen rätt betydliga folkmassan och skällandet af vallhundarne, åstadkommer tillsammans ett döfvande larm. Det är imellertid rätt roligt att se dessa uppträden. Marknaden räcker från kl. 11 till 2, sedan alla kreaturens plats blifvit bestämd genom lottning, till förekommande af mannamån. Under de första timmarne göras just inga affärer. Köparne se mycket likgiltiga ut och låtsa som de kommit dit bara för ro skull, under det att de likväl noga hålla utkik på de kreatur, som fallit dem i smaken. På detta sätt går en timme, två timmar och mera; men när det lider på tiden att klockan, som ringer slut på marknaden, snart skall låta höra sig, blifver det ett helt annat lif. Unden den sista qvarten råder ett slags feber bland alla de nyss så lugna spekulanterna; handel föreslås, antages, afslutas på några minuter, man tager hvarandra i hand på saken och så är den uppgjord. Inom ytterligare en liten stund äro djuren bortförda och hallarne öde; man hör endast på afstånd bölandet från stallarne, och några dussin karlar komma med qvastar för att sopa upp den dyrbara spillningen. Detta är första akten. Den andra försiggår i slagtargårdarne, les abattoirs. Det lär icke hafva varit så särdeles många år sedan hvarje slagtare utöfvade sitt blodiga handtverk midt ute på gatan utanför sin bod, och det finnes ännu i det gamla Paris qvar namn på flera gator, som synas antyda, att slagtarne egentligen der hållit till. Sådana äro S:t Jaques la Boucherie, rue de la Tuerie m. fl. Under detta århundrade inrättades flera slagtarhus på utkanterna af staden, hvilka möjligen änuu finnas qvar, men den största inrättningen af detta slag och som är beräknad att räcka till för hela stadens behof är den verkligen storartade abattoir, som ligger i ändan af rue de Flandres och endast genom en kanal är skild från kreatursmarknaden, hvarifrån djuren omedelbart dittransporteras. Det är icke kötthandlarne sjelfva, som uppköpa kreaturen på marknaden, utan detta sker af ett slags mellanhänder, som kallas chevillards, hvilkas affär är att köpa kreaturen lefvande och derefter sälja dem slagtade. (Naturligtvis är det ingenting, som hindrar kötthandlarne eller slagtarne att direkte göra upp leveranser med producenterna, om de så vilja). Slagtaregården utgöres at 32 paviljoner, i hvilka nära tusen arbetare dagen om äro sysselsatta med alla de olika operationer, som höra till slagtuingen. Det är visserligen icke behagligt att åse allt detta för den som icke är man af facket; men man kan ändå icke anvat än beundra den märkvärdiga skicklighet i sitt handtverk, hvartill dessa arbetare hunnit. En oxe är inom kortare tid än fem minuter slagtad, afdragen, styckad och upplagd på vagnen; den karl, som hade till sin specialitet att slagta får, sades kunna hinna med 20 stycken på 48 sekunder, svinen medhinpas väl icke så fort, men arbetet påskyndas betydligt derigenom att skållningen icke såsom hos oss tillgår med kokhett vatten utan att borsten afbrännes medelst gas — en procedur, som, då djuren svänga omkring framför gasblossen, är både ynklig och löjlig att skåda. Allting tillgår med det största lugn och ordning och likaledes råder den största renlighet; öfverallt finnes rinnande vatten i öfverflöd. Alla delar at kreaturen utan undantag tillvaratagas. Taljen smältes på stället, af den bästa fårtaljen beredes stearin, af oxfötterna kokas en olja, som begagnas af urmakare, fårfötterna och kalfhufvudena, som begge delarne här äro mycket omtyckta saker, sköljas omsorgsfullt i brunnsvatten (ej flodvatten, ty detta skulle göra dem mörka till färgen); fårtarmarne göras till harpsträngar, af benen beredes benmjöl, och allt annat afskräde beredes jemväl till gödningsämnen. För att underlätta hudens afdragande på oxarna användes en ofantlig pust, som sättes in mellan hull och skinn och som sättes i rörelse genom en ångmaskin. Djuret blifver på detta sätt inom ett. ögonblick bouffi och det går lika lätt att draga af det huden som en vanlig kapprock. I Det är ganska egendomligt att se arbetarne i full verksamhet; det är stora muskulösa gestalter, med breda axlar och tjocka halsar, ludna och bara ikasom armarne. När man ser dem offra sina nekatomber, kan man med litet god vilja lätt komma att tro sig se offerpresterna i den riktigt samla tiden, innan civilisationen kommit derhän, utt de slagtade ett djur i sender allt eftersom de aunno äta upp köttet. Äfven här går offringen ör sig under sång, ehuru det just icke är religiösa hymner som höras. För öfrigt finnes det verkligen ibland dem nåzra, som arbeta i sin religions tjenst, jag menar le judiska arbetarne. Vid den stora abattoirn innas fem sådana, hvilka efter föregången pröfling utses till detta värf af stor-rabbinen. Som dekant fordrar den judiska religionen, att hvarje ljur, för att vara rent och således få förtäras af lem, som göra anspråk på renlärighet, skall slagas genom halsens afskärande, och det får på intet vilkor först klubbas. Vidare skall djuret öppnas ch underkastas en noggrann undersökning, innan let får komma för de trogna. Man är dock i letta hänseende icke så sträng som förr, då jularne t. ex. aldrig åto låret af något djur, till