Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1870, sida 1

att tala. Men nu stod det ej till att återhålla Brodde. — Jag trodde — sade han — jag trodde, att denna dag skulle blifva min sista, men den gode Guden har unnat mig att se eder, berr Nils, den ende, som mitt hjerta längtat efter här i lifko den ende, som jag ock vill offra mitt lif ör... Han tystnade och samlade sina krafter. Men tanken, som nu sprang upp i hans själ, vibrerade liksom på hans hjertas skäraste sträng. — Jag dör nöjd — sade han, och tårarne kommo honom i ögonen — jag dör nöjd, sedan jag nu hört af eder egen mun, att I hällen mig kär och icke förakten mig för det jag varit med tetaliebröderna . . . se, det är mitt arf efter min fader . . . Skall jag nu lägga ut på det stora hafvet, så vill jag segla med fröjd . .. och bida eder, herr Nils, när eder timma slår, och tjena eder der i det ljusa landet, liksom det varit min högsta önskan att få blifva eder man här i lifvet! — Nej, nej, Brodde — utbrast Nils rörd och lade sin hånd lätt på den sjukes mun — du måste lefva, tro mig, du skall blifva frisk igen, och vi skola länge rida tillsammans och strida mot det onda i verlden... Tänk derpå, och vet tilllika, att jag vill bedja för dig hos Gud och alla helgon, att du månde vederfås! Åter sänkte sig Broddes ögonlock. Och det blef tyst en stund i stugan, hvarunder man hörde hästarna gnägga utanför samt röster at samtalande. Nils betraktade med genomträngande skärpa den käre svennens bleka ansigte, det lilla deraf som kunde ses. Så vände han sig till gubben, som stod vid sidan, och sporde om örtesvennen. Gubben gat rörande honom alla de upplysningar, han kunde, men Brodde gaf Nils den bästa. — Det är den svennen — sade han — som yar eder styrman på Hjorten!