Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1870, sida 2

tigt till, men hvad som var sagdt, det var sagd Marsken tycktes nu icke hafva något vidare otald med Sten, utan vände sig i stället till sin farbro der, lagman Carl. — Huru det nu än må vara, farbroder — sade han — så synes mig dock felet i första rum met vara eder falkenärs, och jag yrkar, alt ha måtte bli strängt straffad för sin försumlighet. — I skolen sjelf få bestämma hans straff — svarade lagmannen, som tagit mycket hett i, at en efter marskens beskrifning så dyrbar klenoc kommit bort ur hans hus och utan tvifvel genon någon af hans tjenares vårdslöshet eller försumlighet. — Dock hemställer jag till eder, om der stackars mannen icke redan blifvit tillräckligt straf fad — tillade han och pekade på den illa slagn och blödande mannens kropp, ömmande, sedan han lugnat sig, för en gammal bepröfvad tjenare — Slikt fel är dock straff värdt — genmälte marsken. — Jag vill, att svennen sättes i tornet i natt, och få vi ej till morgonen bättre besked, huru härmed tillgått, så vill jag då bestämma hans straff. Herr Carl var mycket vred, vredare än någon påminte sig hafva sett honom på mången god dag. Hans öga blixtrade, och hans kind ömsom bleknade, ömsom rodnade. Dock tyckte man, att han väl såg till sina män, som så allvarsamt beifrade en förlust för en af dem. Sådan herre vore god att tjena, menade några, medan andra, slugare hufvuden, tyckte sig märka, att han behandlade saken väl mycket som sin egen. Men alla voro ense derom, att det hårdaste straff väntade den stackars falkenären. Denne var kanske mest sjelf öfvertygad derom. Men dessutom fanns ännu ett skäl, som gjorde redan det för honom till ett svårt, ja olideligt straff att nödgas tillbringa en natt i tornet. (Forts.)