Ett och annat. Debatt i japanska parlamentet om moguphskårnings-privilegiet. hrån sin beskickning i Japan har bria utrikesdepartementet emottagit och i dessa dagar offentliggjort en samling dokumenter, som innehålla flera drag at kulturhistoriskt intresse från östra Asiens märkvärdiga ö-rike. Bland annat finner man redogörelsen för en debatt, som nyligen egt rum i japanska parlamentet rörande det från uråldriga tider herrskaude bruk, som kallas Harakiri och Seppuku: det vill säga: sjelfafrättning medelst magens uppskärande. Thunberg i sin resebeskrifning från Japan har åtskilligt att berätta om denna egendomliga sed. C. J. L. Almqvist har också skildrat den i en af sina romantiska målvingar. Skildringen är för öirigt lätt gjord. En skarp knif erfordras. Med denna göras tvenne djupa, hvarandra korsande skåror i magen. Handen, som för knifven, skull tillhöra magens egare, och denne åter skall tillhöra de förnäma klasserna i landet. Är han icke tvräsvärdig — berättigad att bära en sabel på hvardera sidan — har han icko heller rättighet att afrätta sig sjelf på detta sätt. I annat fall blir han afrättad af bödeln på mindre sashionabelt manår. Det förutsättes, att mannen är en brottsling och att han emottagit en vink trån vederbörlig ort att skaffa sig ur verlden. Ordet brottsling så vi här förstå i japansk bemärkelse: en man, som misshagat regeringen och ej är mäktig nog attuppställa en här af tappra vasaller till skydd för sin mage. Frågan om detta dyrbara privilegiums vara eller icke-vara har, som nämndt, varit föremål för det japanska parlamentets behandling. Detta parlament är en ny inrättning och hufvudsakligen bildadt efter britiskt mönster, men, som man af denna profbit finner, förekomma på dess dagordning emellanåt diskussionsämnen, hvartill britiska parlamentet svårligen kan uppvisa maken. Emellertid bar införandet af representativa former i Japan redan medfört det onda, som ölverallt annorstädes följer dem som skuggan. En reformerande anda börjar resa hufvudet äfven der. De heligaste lagar och sedvanor ifrågasättas, huru än nyttan och traditionen tala för deras bibehållande. För några månader sedan meddelade vi en redogörelse för japanska parlamentets diskussion af frågan, huru infödingar, som affallit till kristendomen, skulle behandlas, och vi fäste då uppmärksamheten på tillvaron af en statskyrkofiendtlig minoritet bland Japans lagstiftare, hvilken minoritet, stödjande sig på den aktning Europas krigsskepp och kanoner ingifva, lyckades genomdritva, att slika affällingar finge gå utan straff, ehuru den vördnadsvärda majoriteten, bestående afgammaldags-hederliga konservativa landtjunkare, helst skulle sett dem korsfästa eller stekta i rödglödgade jernskåp. Så utbreder sig en sjuklig humanitet äfven till Japan. Ett nytt bevis derpå erbjuder debatten om harakiri eller mag-uppskärningsprivilegiet. En motion om detta privilegiums inskränkning var inlemnad af en välboren daimio, Oro Seigoro, känd och anskrifven som ideolog, ,kulturhäst och ledamot at det radikala partiet inom representationen Herr Oro Seigoro sade sig bafva studerat den vestra civilisationens strafflagar och