Göteborg den 23 Juni. De italienska och spanska biskopar, som u-göra flertalet på prestmötet i Rom, hafva ännu icke hunnit förklara påfven ofelbar — hafva ännu icke hunnit tysta de varnande röster, som höjas från Tysklands, Ungerns, Böhmens, Amerikas samt delvis äfven Frankrikes biskopar; men redan börjar denna dogm skjuta knopp till det förutspådda Erisäpple, hvars kärna, när hon mognat, kan blifva påfvedömets fall. Redan hafva rykten nått Europa, att de katolska församlingarne i Österlandet äro färdiga att afskudda sig Roms olt, sedan de erfarit, att deras ombud på mötet behandlas som fångar och brottslingar. Från Frankrike, England och Amerika omtalas affall från katolicismen, hvilka väckt så mycket större uppmärksamhet som affällingarne äro bekanta prestmän och den lära, till hvilken de ötvergått, är en, som hitintills i allmänhet icke haft att glädja sig åt frivilliga proselyter, nämligen den grekisk-ortodoxa, hvilken dock nu synes blifva idealet för dem, som framför allt annat hålla på den kyrkliga traditionens helgd. Så befinna sig nu i Petersburg trenne f. d. romersk-katolska prester, Quetlc, Morderel och Bioering, af hvilka den sistnämnde varit teologie professor vid det katolska kollegiet i Baltimore, men lemnade sin plats och sin kyrka, sedan han i ett anmärkningsvärdt bref till påfven protesterat mot ofelbarhetsläran. Alla tre rusta sig till att blifva missionärer i sina resp. hemländer för grekisk-ortodoxa kyrkans sak med särskild uppgift att omvända sina förra trosförvandter. Bland katolikerna i Tyskland åder en jäsning, hvars utgång icke låter sig förutse. I Ungern förestår en katolikkongress, till hvilken landets socknar välja ombud, och om hvilken man redan tager för gifvet, att den skall uttala sig mot Roms anspråk på allena-välde. I Böhmen rör sig den gamla hussitiska andan. Från Kroatien har sändts en tacksägelse-adress till biskop Strossmajer för hans oförskräckta uppträdande mot ofelbarhetens anhängare. I Schweiz katolska kantoner rådslår man öppet om en brytning med Rom och upprättandet af en ny reformerad kyrka. Tecknen af detta slag äro många, de ingifva ock de mer klarseende männen inom den katolska hierarkien bäfvan för framtiden — men jesuiterna deremot, de nu i Rom allsmägtiga jesuiterna, som beherrska Pius IX och styrka den gamle mannen i hans inbillning, att hans hugskott äro ingifvelser af den eviga sanningens ande, de synas icke ett ögonblick förskräckas för de faror de uppbesvurit, de synas hafva satt allt på ett kort. Trygga i känslan af den magt, som okunnigheten och vidskepelsen ännu utöfva öfver millioner af Europas innevånare, och ytterligare uppmuntrade af det bifall de röna från afsatta furstehus, legitimistiska partier och öfverhufvud från alla sådane gammaldags anspråk, hvilkas enda hopp ligger i en återgång till medeltiden, tro de sig vara starka nog att utmana den nya tiden till öppen kamp på lif och död, och detta ej blott i bildlig mening utan i uttryckets hela betydelse. Om en örsonlig hållning mot de olika tänkande inom deras egen kyrka är icke fråga. Högt förklara de, att det liberala partiet inom katolicismen är romerska kyrkans farligaste motståndare — långt farligare än protestantismen sjelf — och att allt måste uppbjudas för att kufva dessa ,, Guds fiender-. Det är lika litet tal om eftergifter till de konservativa elementerna inom katolska kyrkan — till dem, som söka fasthålla traditionen oförändrad och se i ofelbarhetsdogmens proklamerande ett farligt nyhetsmakeri, ett statsstreck mot den gamla kyrkoförfattningen, som tillerkänner koncilierna och icke påfven den högsta myndigheten. Äfven desse kyrkligt konservative äro , Guds fiender. I det påfliga enväldets upprättande, i samlandet af all kyrklig magt uti ett enda mans hand, i denne mans utsmyckande med gudomlighetens attributer ser det i Rom herrskande partiet kyrkans enda räddning i striden mot en kringsig-gripande okyrklig civilisation. Och de hoppas, att motsägelserna skola tystna och endrägten inom den katolska verlden återställas, om, sedan allenaväldet upprättats, den sålunda koncentrerade magten inlåter sig i fejd mot rätts-staten, som vill vara oberoende af kyrkan, mot vetenskapen, som vill vara oberoende af dogmen, mot protestantismen, som vill vara oberoende at ett presterligt medlareskap mellan den gudomliga medlaren och menskligheten. I en sådan fejd kan Rom vädja till känslor, gemensamma för alla de på det vatikanska mötet representerade partierna, der finnes för dem