Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1870, sida 2

— Jag håller före, att saken nu är klar! — sade han och strök med handen sitt långa, silfverhvita skägg. — Ja — svarade den gröne riddaren och skrattade — saken är klar... I hafven förlorat! Och med ett enda drag hade riddaren gjort sin motspelare matt. Denne ville i första hettan icke tro sina ögon och han bröt ut i ord, som skulle hafva stött hvarje annan än denne motspelare för hufvudet. Men han satt som om han ingenting förstått af alltsammans, och leendet hvilade på hans läpp, medan hans öga stod harmlöst fästadt på herr Ove. Denne såg sig hastigt om, huruvida han skulle vara bemärkt af jungfru Brita, och då han fann, att så var, och tillika kände sig besvärad af den fånige riddarens blick, fattades han plötsligt af begäret att göra sig lustig på riddarens bekostnad och vinna ännu en seger hos den glada jungfru Brita. Han tog derför hastigt en schackpjes i handen och sade: — Se på mig, gröne, det gören I rätt i, jag skall visa eder huru eder näsa suttit en gång i tiden. Han sigtade i detsamma med schackpjesen och kastade den, så att den träffade riddarens athuggna näsa. Riddaren spratt till, och en eld blixtrade till i hans öga, som skulle hafva skrämt den obetänksamme ungersvennen tillbaka, om han icke lika hastigt slocknat. Unge herr Ove skrattade af full hals och slog tillsammans sina händer. Till och med lagmannen kunde icke låta bli att draga på munnen. Men en som icke log var den unge Sten Gustafsson. Han hade hela tiden stått och sett på spelet, och han hade derunder, så löjlig än den gröne riddaren visat sig, dock sett, att han var vida öfverlägsen den gamle herren, och detta hade så förundrat honom, att han alldeles glömt bort öjet. När så skämtet och hånet kom med herr