Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1870, sida 2

marsken, herr Nils — sade hon — jag känner knappt igen eder! — Venen I det, jungfru IIiana? — sporde Nils med ett vemodigt leende. — Eller ock hafven I sedan fått något att tänka på, som gör eder sorgsen i hugen. — Och om så vore? — genmälte Nils och såg frågande på jungfrun. — Då skolen I säga mig det... Kanske att jag kan hjelpa eller råda eder! Hon log så vackert när hon sade detta, att Nils liksom kände, huru det värmde honom in i själen. Men hans blick ilade med detsamma bort till Brita. Hon stod ej långt ifrån, och hon såg så innerligt vacker och god ut, men hon lekte med en blomma, som herr Ove hade gifvit henne, sjelt hade han lemnat henne och gått bort åt de äldre herrarne under lönnträdets skugga. — Det kunnen I dock icke! — svarade Nils, och iskylan hade åter lagt sig öfver hans hjerta. Han var blek om kind, när han tillade — icke heller kan jag säga eder, hvad som tynger mitt sinne. — Så skall jag säga det sjelf! — återtog Iliana — I bären tvifvel i edert hjerta om någon. — Har jag då ej skäl dertill? Ett nej sväfvade på Ilianas läppar och en trofast blick lyste i hennes öga, men hon hann ej uttala det förra, och den senare undgick ungersvennens uppmärksamhet. Det var ett uppträde under lönnen, hvilket drog så väl hans som jungfru Ilianas och de öfrigas blickar dit. — När Ove Lauritsson under intrycket af den framgång, som han ansåg sig hafva vunnit hos jungfru Brita, nalkades de spelande herrarne, höll lagmannen som bäst på att sluta ett parti med den gröne riddaren. En innerlig förnöjelse strålade ur den gamle mannens ögon, ty han såg sin seger gifven och han satte sin ära uti att icke öfvervinnas vid schacktaflebordet.