T8KL Väandta I DCUDCH 101T tuger — dervar n I stadens vise fäder, festkomitåen, talarne -m. fl. kort sagdt, tågets egentliga ledare. -Derefter komma i gladt hvimmel de olika a föreningarne; studenterna igenkännas lätt på sina mössor och sin vackra Ueimdalssana, hvilken damerna på sin tid skänkte s dem; en talrik skara följer likaledes den 1 I vackra fana, som tillhör ,, Arbeiderforeningen af 18604, hvaremot de gamla skrå) fanorna i allmänhet endast ha få anhäntl gare. Skråen äro nemligen upphäsda och t I existera blott såsom sällskapliga föreningar eller sjukkassor, och endast der sammanhållningen ännu är stark, såsom t. ex. mellan ,,den svarta konstens söner, hvilka trofast följa baneret med Guttenbergs bild, samlar sig någon större trupp kring fanan. De andra skråens medlemmar anssluta sig till de stora föreningarne, men fanorna äro dock alla representerade. Efter att hafva uppställt sig kring tasarestolen, afsjunga deltagarne i tåget först sången för konungen och derpå följer talet för denne. De öfriga sångerna, som efterföljas af de respektive talen, gälla grundlagen, fäderneslandet, Slesvig, brödrarikena o. s. v., i det de likväl variera något till antalet, alltefter som man kunnat förmå ett större eller mindre antal talare att uppträda. Med spänd uppmärksamhet söljas talarne, isynnerhet om dessas röst är stark nog att tränga helt och hället ut till den församlade skaran. När talen äro förbi, är äfven, den allvarliga delen af sesten afslutad, och man börjar omedelbart derefter den andra afdelningen, ,den glada delen. Åhörarne sprida sig åt alla håll; talarestolen står snart ensam och öfvergifven, men längre nedåt slätten lägra sig enstaka familjer i gräset kring den välförsedda matkorgen. Andra söka sin inre menniskas vederqvickelse på sjelfva slottet, der en restauratör uppslagit sina bopålar, eller i den lilla lunden derbredvid, och de der uppslagna borden digna snart under tyngden af de delikata rätterna och de långhalsade buteljerna med rödt lack på korken. Skämt, skratt och muntra samtal genljuda öfverallt. Andra åter begifva sig ännu längre bort, till Klampenborgs eleganta restaurationssal, till ,,Fortunens välbekanta lusthus och till de många andra ställen, der ädla menniskovänner draga försorg om, att de af deras stackars medmenniskor, hvilka ej kunna se sig ,mätta på naturen ensam, för goda ord och dyr betalning kunna erhålla en nödig kroppslig vederqvickelse. Det lider mot aftonen, och mörkret saller redan på. Ett annat lif börjar nu utveckla sig i skogen. Larmet och ropen, som förut genljödo rundt omkring, äro nu förstummade, och aftonens ro sänker sig öfver det hela. Endast från dansplatserna och de enskilda sångpaviljongerna ljuder musiken svagt in till oss i skogen, eller man möter (hvilket dock hör till sällsynti heterna) några högröstade, stojande sällar, hvilka 1 anledning af festdagen skaffat sig den hutvudbeklädnad som man i Sverige kallar ;,en florshufva, men som här bär ett långt mera prosaiskt och blytungt namn. Genom löfverket, ,,hvor den danske Beiler i med sin herligtvoxne Pige gaaer, skymtas! här och der en hvit rock eller en ljus halmhatt; det är ett par, som sökt ensamheten, för att riktigt i förtrolighet kunna uttala sig för hvarandra. Plötsligt ljuder sång; en qvartett höjer i den tysta aftonen sina vackra toner. Man kan ickel, se sångarne, endast de kraftiga rösternaJ! bära till oss orden: 1 Nu er det stille, han har os forladt, Solen, den gamle Urostifter, l Men i den tause, klare Sommernat 1 Vil vi skride till nye Bedrifter. i Snart förlorar sången sig åter mellan Ö träden. . Men vi måste tänka på att komma hem och ha i sådant hänseende endast Pemlj; barras de choix. Valet mellan ,Kaper-ls vagnar, spårvagnar, jernbana och egen be-J. fordring på ,apostlabästarne står oss öppet, men vi föredraga i stället för turen längsmed Strandveien i den kyliga qvällsluften jernbanan, som på en halftimma för oss in till staden. Men hvad som vinnes i tid förloras i kraft; det är en sorglig erfarenhet, hvilken de, som på sådana dagar begagna jernbanan, få tillfälle att se bekräftad, att det finnes stor sannolikhet för, att vi kunnat få stå uppställda flera timmar likasom våra andra medborgare i den långa, sammanpressade köen, för att få biljetter och derefter hufvudstupa störtas in i vagnarne. Vi äro emellertid lyckligare; med tillhjelp af ett par magiska ord, som en at sällskapet är i stånd att yttra till jernvägsbetjeningen, få vi ögonblickligen plats i en treflig kupå, ett ögonblick derefter ljuder signalpipan, tåget brusar i väg, och medan enhvar öfverlemnar sig åt sina egna betraktelser, hvartill det halfmörker, som råder i vagnen, är så lämpligt, märkes det knappt, att vi rulla in i den stora banhallen på Köpenhamns bangård. Härmed är turen förbi. Oaktadt Tivoli midtemot öppnar för oss sin gästfria famn, vilja vi dock ej följa inviten, utan skiljas åt, för att i ro hängifva oss åt intrycken af en dansk folkfest. Ad. B. UTRIKES. TYSKLAND.