hos oss, för att hjelpa till, och hvilke glädje var det icke på aftonen, när ste karne och kakorna stodo färdiga, ljuft dof stande i skafferiet. Vi barn kunde all icke komma i säng den aftonen; vi kikad oupphörligt upp i luften för att söka ut giöså hurudant väder det skulle bli i mor gon. Ändtligen upprann den längtansfull väntade dagen — hvilken glädje! Soler strålade från en molnfri himmel; den store Holsteinervagnen rullade fram för porten och sedan ett par timmar åtgått till in packning samt en till placering af gästerna, hvilken på det kraftigaste stred mot alla matematikens och fysikens lagar om kroppars kubikinnehåll, kommo vi i väg, medan alla gatans invånare voro i fönstren för att se efter oss. Jag vill icke trötta läsaren med att uppräkna, hur hela turen och alla dess händelser stodo så lifligt för mig — i mina drömmar: den långsamma färden, de mångfaldiga uppebållen, oturen med krusbärscrömet, som oupphörligt välte upp och ned, de vanliga gröna gräsfläckarne, efterföljda af de vanliga förebråelserna, på måna rena hvita byxor, hemfärden, hvarunder de äldre uppstämde glada sånger från sin ungdomstid, medan vi barn, till hälften sefvande, till hälften vakna, gnolade med, kusken, som vid denna tid på dagen alltid var drucken och så när kört oss i diket, om icke pappa med kraftig hand fattat tömmarne och fört oss i säker hamn. Hela taflan med sina skarpa kontraster mot nutidens snabba och beqväma befordringssätt stod så lifligt för min själ, att jag nästa morgon började med att kasta en blick ut genom fönstret, för att se efter, om icke ändå möjligen vagnen höll utanför. Men der fanns ingen vagn, och efter att så hastigt som möjligt ha gjort en för turen lämplig toilett skyndade jag till Österport. Jag vet icke något vackrare än Köpenhamns gator på en festdag; liksom genom ett trollslag äro den föregående dagens brådskande göromål och lif plötsligt försvunna, gatorna se rena och fina ut, arbetsvagnarne äro osynliga, man ser endast högtidsklädda menniskor, och det hvilar en viss högtidlig och festlig doft öfver det hela, som får sin säregna prägel genom de många menniskor, hvilka med sina bönböcker i hand vandra till och från kyrkan. Men på grundlagsdagen ökas detta vackra intryck ännu mera, ty från husen svaja iflaggor, och det finnes knappt en enda gata, om än så liten och oansenlig, som icke har det kära baneret med ,,det hvide Kors i röden Bund svajande från ett eller annat hus, medan det naturligtvis finnes gator, der man vandrar under en fullständig flagghimmel. Från kyrktornen ljuda koraler, och snart höres äfven musik genom gatorna, i det flera musikkårer, i spetsen för hvilka Dannebrogsflaggor bäras, marschera genom stadens alla gator, naturligtvis efterföljda af talrika menniskoskaror. Dessa båda arrangementer tillika med en under eftermiddagen på rådhustorget hållen konsert och ett på aftonen i Frederiksbergs trädsård afbrändt gratisfyrverkeri föranstalas af stadens kommunalstyrelse, hvilken irar dagen på detta sätt. Hur tidigt vi än begåfvo oss på väg, nade dock åtskilliga varit ute före oss, och på vår utmarsch mötte vi talrika glala skaror, hvilka, sjungande med full hals och med löfprydda hattar, återvände hem rån ,Skoven. Dessa tidiga utflygter hale dock icke så mycket sin anledning i zrundlagsdagen som i den dermed i år ammanfallande första pingstdagen. På singstdagen kan man nemligen, enligt raditionen, få se ,,solen dansak, om man lott vill stiga tillräckligt tidigt upp, och ör att ötvervara detta koreografiska förök af den eljest så stadige solguden, vallärda årligen på begge pingstdagarne stoa skaror ditut redan kl. 4 om morgonen. rörfriskningsställena hällas naturligtvis amtidigt öppna, och huruvida det ligger deras inflytande eller solens, kan Jag cke säga, men det säkra är, att medan ag aldrig talat med någon, som kunnat emna mig en tillfredsställande beskrifning å det ifrågavarande öfverjordiska balettenomenet, har jag deremot ofta varit ittne till balettprestationer af de hemvänlande. Sällskapet är samladt kl. 8 vid Österort — eller rättare sagdt der denna forom stod, ty vallarne äro nu genomskura, för att öppna fritt tillträde till sta-. en — och vi sätta oss upp på en ,Kaervogn!. Läsare, känner du en ,Kaperogn eller dess automedon. en , Kaperudsk, denna äkta köpenhamnska kuskace, på hvilken tiden ännu ej förmått göa sitt nivellerande inflytande gällande? Jet är svårt att gifva den oinvigde en föeställning om denna blandning af fintliget och oförskämdhet, som är ett känneecken på denna samhällsklass, om man cke sjelf sett dem i full aktivitet kapra e promenerande, för att fylla sin i reeln med 3 å 4 stolsäten, hvartdera med lats för 3:ne personer, försedda vagn, oler hört den förslagenhet, hvarmed de förtå att qvarhålla de redan annekterade assagerarne på vagnen, till dess denne r fylld, i det de uppehålla deras mod ned försäkringar om, att ,,nu fara vi straxt ller uppmaningen ,lägg upp, Ferdinand! ill den tjenstgörande stalldrängen, såom ett slags afgörande bevis på, att nu