Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1870, sida 2

:112t. AHOTLAUHQMC for antagande at den nya riksdagsordningen, och det icke blott med åberopande af situationen och tidsomständigheterna, utan såsom principiel retormvan, såsom anhänsare at det politiska sramatskridandet, och han åberopade dervid sen stor tänkares ord, att rerolutioner upphomma -I deraf, att nationerna gå framåt, medan statsförr. Jat nengarne stå stilla. Liter representationsreformens genomförande vald till riksdagsman i andra kammaren, har frih. Alströmer der intagit en framstående ställning och örvärsvat sig både aktning och inflytande. Uppjriktig vän af den fria utvecklingen på handels-soch nåärinaslagstiftningens område samt allttör redbar och iöga besvärad at enskild ärelystnad till att vilja söka det s. k. landtmannapartiets gunst eller eitersträtva någen roll af skenbar ledare, har han , I till följd deraf räknats till det s. k. intelligenspartiet, under det han dock i alla vigtigare fråsor, i hvilka han uppträdt, intagit en sjelsständig stallning och åt siva yttranden alltid vetat vinna aktningsfull uppm amhet. Ganska betecknande för det värde man vetat sätta på hans lidelsefria och redbara väsen är, att han den ena ri dagen efter den andra med stor majoritet blifvit vald till ledamot af bevillningsutskottet, inom hvilket han under de båda sista ri arne på ett utmärkt sätt fungerat såsom ord de. Då man utan tvifvel gerna velat för den lediga platsen inom konseljen ha någon ledamot af andra kammaren, tro vi att man näppeligen, med atseende på ministerens generella karakter och nödig homogenitet, kunnat träffa ett lämpligare val. Det är också godt för ministören att den kunnat stärka sina krafter med en person, som är i besittning af en så pass omfattande administrativ erfarenhet. Det måste betraktas såsom ett lyckligt omen för den nya regeringen, a rih. Alströmers belsotillstånud, som flere gånger förut lärer föranledt honom att afböja anbud om inträde i konseljen, nu tillåtit honom mottaga ett sådant anbud. I sammanhang härmed fäster A. B. uppmärksamheten vid de ordalag, hvari Stockholmsposten omtalat hr G. Wennerberg inträde i konseljen, hvilka ordalag oc voro, när de närmare granskas, af rätt kuriös beskaffenhet. Så anmärkte S. P., att hr W. ,aldrig utöfvat något representantskap, ej ens iuom sin egen kommun, och att han ,i allt som rörer samhällets konkreta angelägenheter är naturligen en främling, hvarjemte S. P. hört väsigter tillskrifvas honom i sociala och ekonomiska frågor, som äro fullkomligt antediluvianska?, tilläggande, att ,hans personliga åsigter, i fall han skulle ega några, hafva PI synnerligen litet att betyda. Vi hafva citerat dessa ord efter A. B. då vi ej trott oss behöfva uppleta Stockholmsposten för att kontrollera citatens riktighet. Nu upplyser emellertid A. B., bland annat, att hr Wennerberg såsom lektor i Skara fungerat både såsom stadsfullmäktig och landstingsman, samt att han af landstinget blifvit vald till ledamot i första kammaren, ehuru han icke kunde emottaga detta val, då hans löneinkomster icke : uppgingo till det belopp, som erfordras sör inträde i denna kammare. Såsom byråchef för undervisningsärendena har hr W. utvecklat det största nit, och det är temligen allmänt kändt, att hans inspektionsresor icke skett för syns skull eiler varit lustresor, utan ländt läroverken till redbart gagn. Såsom dessutom ledamot af svenska akademien och musikaliska akademien, åt hvilkens angelägenheter han egnat mycken uppmärksamhet, medlem at styrelsen för gymnastiska centralinstitutet m. m., borde han väl kunna anses icko vara fullkomligt främmande för konkreta; angelägenheter, specielt på de områden, om höra under det departement, som man i andra länder plägar kalla kultus-ministören. Å.B. tillbakavisar vidare den giftiga insinuationen om statsrådet W:s ,fashionabla pietism och kommer slutligen till hans förtattareskap af de berömda , Glunj tarne, hvarvid A.-B., ursäktande, erinrar, hurusom man ,förgätit, att ect sjerdedels århundrade förflutit, sedan dessa ungdomsdikter alstrades i en krets af studenter, utan alla anspråk på att lefva annat än för stunden, ehuru de sedermera, till jöljd af vänners och förläggares enträgenhet, äfven blefvo allmänhetens egendom. Huru, många äro icke, tillägger A.-B., de betydande män både inom staten och kyrkan, som ha estetiska ungdomssynder på sitt! samvete, om också icke så genialiska som Gluntarne: Det orimliga är emellertid att förbise, att en man med Wennerbergs Själsdjup och grundliga bildning icke kan l stanna på den studentikost-estetiska ståndpunkten, att hela hans utveckling måste medföra en metamorfos, genom hvilken de; etiska intressena fingo öfverhand öfver de! blott och bart estetiska och att detta allsicke innebar något häftigt omslag, utan någonting helt naturligt. Ios Wennerberg inträdde denna metamorfos mycket tidigt och man gjorde väl, då man talar om hans konstnärliga produktioner, om man icke blott hade i minnet Gluntarne, tan äfven dessa djupt gripande sånger ör frihet och fosterland, som säkert icke snart skola dö bort på den svenska ungdomens läppar. Skall således, fråga vi, ,Gluntarnes rfattare och kompositör behöfva ursiil:las för dessa sköna skapelser, hvilka skola länge lefva icke blott på universitetsungdomens, utan på hela folkets läppar, om de också periodvis blifva utslitna? Enligt ——— — ri h sa el ärt förmenande är en sådan ursäkt obean ni hr ho tel 2— i W A så Be hörig, ty det är ganska sannolikt att Gunta nar Wennerbergs namn skall lefva i dessa rena och vemodigt humori stiska å ska sånger kanske äfven efter det statsrådet Wennerberg är glömdt. Eller skulle man kanske! ä velat ursäkta Carl Michael Bellman för hans sånger, derest han varit vuxen och fått ett högt embete? Vi tro för vår del ej, alt statsrådet W. någonsin behöfver hvarken sjelf ångra eler af andra ursäktas för den fröjd hans ,Gluntar skänkt och länge skola skänka! svenska hjertan, utan att han sastmer kan, ännu såsom statsråd, ja t. o. m. såom ecklesiastikminister, låta dessa toner juda. Frankrikes minister, mr II. Fournier var, såsom vi redan omtalat, i början af enna vecka afrest från Stockholm, lemande på samma gång sin befattning såch som fransk ,,envoyt ertraordinaire ku linistre plenipotentiaire hos de sör-m frn str 92 Oc 10