Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1870, sida 3

Annandag Pingst yppades ett tillfälle till bevittnande af det storartade och hemska skådespel. som en skogseld erbjuder. Från Gäddvikstrakten, öfver vattnet räknadt blott en half mil från staden, höjde sig väldiga rökmoln, stundtals upplysta glaf glödande flammor. Man visste i början icke sl rätt hvarken orsaken till dessa dystra eldbelysta a rökmassor eller stället, hvarifrån de utgingo. Men straxt på eftermiddagen blef det bekant, att skoen vid Gäddvik var antänd. Det blåste stark t I sydlig vind, värmen uppjagade qvicksilfret öfver 1120 grader i skuggan och de direkta solstrålarne åsver 30. De föregående dagarnes blåst och torka Sjorde olyckan betänkligare. Elden och röken drogo sig mer och mer inåt landet. Så kom bud(kafle från landet in till staden. Elden började yrida sig mot stadens skog och egor. Vinden hade blifvit vestligare och tilltog i styrka. . Rykten om eldens uppkomst och den skada han I förorsakat korsade hvarandra. Slutligen uppgafs sdet, att elden uppkommit derigenom, att några arbetskarlar, sysselsatta strax ofvanför Gäddviks farjstane med täljning af bjelkar, hade gjort upp en liten eld för svedning af ett xskaft, men utan att släcka elden derefter gått och lagt sig i en på stället uppförd riskoja. Riset på marken var torrt, det fattade eld, blåsten gaf den fart, och inom några ögonblick hade äfven träden blifvit antända. Gäddviks gästgifvaregård låg helt nära, äfven andra gårdar funnos i grannskapet. Det gälde att rädda en värdefull del af byn. Byns eget folk var icke overksamt, närgränsande byars icke heller. För att förekomma eldens spridning till Gäddviks by, fäldes oangripna träd mellan byn och elden. Dessa påtändes afsigtligt. Detta kallas att bränna mot elden, ty härigenom hindras elden att vidga sig åt den sidan. På detta sätt räddades byn. Elden höll sig till skogen och marken, och han spred sig hastigt i riktning mot Luleå Gammelstad, men närmade sig tillika landsvägen. . Emellertid hade folk till hundratal semlat sig. Äfven från staden skyndade sednare på eftermiddagen åtskilligt med folk, och på aftonen afgick ångaren ,Gellivara med en väldig last till förstärkning i arbetsstyrkan. Genom att gräfva upp marken ett stycke framför elden och genom fällning af träd hade man flera gånger försökt hämma det härjande elementet, men förgäfves. Det kastade sig våldsamt öfver dessa hinder och fortsatte sin väg. Elden hade hunnit fram till landsvägen. Icke heller här hejdades han. Vid niotiden blef vinden vestlig med orkanlika byar. Elden lydde endast dess kommando. Ufter att hafva kastat sig öfver gamla landsvägen följde han tvenne vägar, den ena mot Gammelstaden, den andra efter nya vägen mot stadens mark. Allt var imellanåt insvept i de ogenomträngligaste rökmoln. Marken brann. Lingonris, renmossa, : myrstackar, gamla trädstubbar, allt gaf ämnen åt j de rasande lågorna. Men under det att de jagade efter marken, träffade de tidt och ofta ett träd, f efter hvars stam och grenar de blixtsnabbt sökte i ytterligare näring för sin omättliga härjningslust. Man kunde icke stå på denna mark, dea var glödande; man kunde icke andas denna luft, den var qväfvande. Det fanus ingen annan råd än att fly undan. När de orkanlika byarne stormade fram genom skogen och drogo elden med sig, hade de närmaste af manskapet yttersta möda att springande hinna undan. Ouppbörligt vände man upp och ned på torfvan, man gjorde breda gator af sand; oupphörligt högg och fällde man träd till barrikader. Ingeåting hjelpte. Vinden kastade sig nu från uordvest, den gick nästan kompassen rund. Elden följde tätt efter i samma spår. Han drog sig äfven öfver nya vägen och närmade sig stranden at den s. k. Notviken, som utgör en del af vår hamn. Han hade likväl! upphört utefter den gamla vägen, ty här hade han mött sank mark — det blef ett kyligt mottagande. Gammelstaden var utan fara. Krafterna måste nu koncentrera sig för att inskränka eldens framfart på stadsskogen. Arbetsstyrkan var också vördnadsbjudande. Folk äfven från aflägsnare byar hade intunnit sig; ingen saknade en jordhacka eller yxa eller Jernstör. Sprutor anlände från staden och Gammelstaden, den förra dock först mot qvällen med ,,Gellivara. Ett sådant lif som nu höres lyckligtvis icke ot-! ta i denna eller annan skog. Stormen röt, det brakade i träden, eldens röda tunga hväste fram! sina hemska ljud. I sanning, det var ingen rolig 1: tt, ehuru ljus som en dag! För att hålla sig rid godt mod, sjöng man på sina ställen, under; let yxan gick. En och annan blef omhvärfd af! ågorna och sväfvade i dödsfara, men ingen blef isslarligt skadad. De, som uppgilvas genom sin sorsigtighet vara vällande till olyckan, höllo sjelfa på att blifva de första och enda offren. Ellen hade newligen fattat i deras riskoja, under let de sofvo, och med nätt nöd kommo de unlan. I Slutligen vid midnatt började man blifva herre! fver elden. Han hade då uppnått stranden af Votviken. Här hann han äfven sitt slutliga mål. lade natten varit mörk, d. v. s., om det varit på östen eu sådan olycka hade uppkommit, skulle let säkerligen erbjudit ett lika storartadt som ruktansvärdt skådespel, och skadan hade då blirit ojemförligt mycket större, än nu synes vara allet. De större trädens kronor stå nemligen gröa efter branden och skola sannolikt repa sig efer anfallet. Endast de späda telningarna bafva ukat under. Skogen var för safrik; den ville cke brinna rätt bra och skall möjligen blifva ståtgare och vackrare efter den våldsamma gallrinen; men marken — den skall i längliga tider förlifva svart som sot. Cs. Red:n har mottagit esterföljande förfråan: Undertecknad, som vid flera tillsallen, och sedFJTJT-Ä5aÄ l—-—— — ——75 f 8 5 h fl te h g . fr 04 sl st