Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1870, sida 1

anden, menniskornas arffiende. Och må det der blifva dig till en påminnelse att med den korsfäste i hjertat vinner mannen sina bästa segrar, men tillika, att det onda växer med det goda, att mannen går från strid till strid och att stridens fara växer i jemnbredd med hans egen kraft... Der har du allt hvad gamle biskop Thomas kan säga till ditt spörjsmål, son. Måtte Herrans förtrogna vara dig hulda i hugen! Nils ville resa sig upp, men biskopen lade sin hand på hans skuldra och såg honom in i ögat. — Väl är det nu sista gången, som vi talat vid hvarandra, Nils Bosson... Mina dagar äro räknade. Men jag må säga dig, innan vi skiljas åt, hvad jag tänkt, hvad jag hoppats af dig... Och hvad jag säger dig tager jag med mig till det andra ljuset, der jag skall se, huru du fyller mitt framtidslöfte om dig! Den strid, du hittills har kämpat, son, har varit din egen strid, och den seger, du har vunnit, kröner din egen hjessa ... Men det är ej blott sina enskildta strider, som mannen har att strida, han lefver icke blott för sig, utan för sitt land och sitt folk, och vårt Sverige, Nils Bosson, har ock ett lif att lefva, ett lif med frestelser och pröfningar, ett lif af skiftande sorger och fröjder ... I dessa strider måste ock den enskildte veta sin plats! Och nu, just nu ha stridens lurar ljudit, nu gäller det lif eller död för Sveriges folk. Du skall blifva mannen för detta folk .... — Men hvad åstundar jag väl annat, fromme fader? — sporde Nils. — Förstå mig rätt, son — fortsatte biskopen — många äro de, som i våra dagar vilja vara folkets män, och få äro det... Tro icke att det är på bergets topp som man strider folkets strid, nej, nej, det är i daleus djup, midt i hjertat af folket, osedd, tyst och glömd af dem som stå deruppe och tro sig ensamma utföra allt. Men der, der i dalens skugga, der är din plats, son...