Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1870, sida 1

manträflandet med morfaderns sven och hans tal om denne och om hans vän, riddar Fjolner, framstälde han. Biskopen åhörde honom med spänd uppmärksamhet, men intet drag i hans anlete förrådde, hvad han tänkte eller hvad han skulle komma att säga, och när Nils slutat, satt han länge tyst, liksom om han genomgått tafla efter tafla af de många skiftningarne i halsbandets historia, jemfört dem med hvarandra, pröfvat och utmönstrat. Slutligen spred sig ett matt leende kring hans mun och han uttalade liksom för sig sjelf: Spernere quod prosit et amare quod obsit, ineptum est; Quod prodest fugimus, et quod amamus obest ). Nils förstod naturligtvis icke de latinska orden, och han ville icke störa den faderlige vännen med ett spörjsmål, och så fortfor tystnaden. Leendet försvann från den gamles läpp, och strängheten uppsteg i hans talande ögon, liksom i solnedgången synranden så småningon förlorar sin varma färgton och efterträdes af något grått och kallt och hårdt. En kyla genomilar hjertat dervid, och lifvets allvar, lifvets stränghet framträder för själen i sin nakna verklighet, tills åfjjernorna sprida sitt sken och vinka anden all sig i en verld, der det finnes idel värma och ljus. Kanske var det en blick ned i hans eget hjerta, som framkallade denna vinterkyla i biskopens blick. Den klarnade så småningom och, fast leendet icke återvände, så var det dock med en viss vckhet i rösten, som han vände sig till Nils. — Säg mig så till sist, käre son -sade han — hvad är din egen mening om detta smycke. Nils redogjorde för allt, framlade hela sitt ) Dessa latinska verser, som finnas citerade hos Ericus Olai efter Aesopus, lyda i svensk öfversättning: Dåren föraktar sitt väl och älskar hvad till hans men är; Hrad oss gagnar, vi fly, och älskar det som oss skadar.