Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1870, sida 2

Färden öfver Mälaren, hvars holmar och stränder logo mot de resande i vårlik grönska, tycktes göra biskopen godt. — I qväll vill jag tala vid dig, min son! — sade han gång efter annan och tryckte Nils Bossons hand. Och qvällen kom, en herrlig qväll, så lugn och stilla och ljus, som brudens ännu, när hon suckar af kärlek vid sin brudgums möte. Ängarna, skyarna och vattnen lågo som ett uppslaget helgonskrin för den tjusta blicken och talade om Skaparens under, hans allmakt och kärlek. Biskopen stod länge stödd på Nils Bossons arm, sedan han kommit upp i sitt arbetsrum, och skådade ut öfver den sköna taflan, och han suckade dervid och tår efter tår rullade utför hans ind. — Det är mitt straff, Nils — sade han — det är mitt straff! Din gamle, brottslige vän måste se, måste noga se Guds sköna verld, ty dervid träder brottet skarpare i ögat... Herre, herre, vare mig syndare nådig! Nils var rörd, hans hjerta fyldes af andakt. Det var, som om han känt, huru en engel stigit ned från himmelen och andats svalka i den gamles brännheta hjerta; det var, som om den siltverklara sjön blickat emot honom med en menniskas öga, och stjernorna, som började framglänsa på fästet, och afspegla sin flammande glans, detta öga tycktes honom liksom vara ett bönhörelsens svar på den plågade menniskoandens fråga. Den gamle biskopens blick hvilade oafvändt på den herrliga taflan, och han sammanknäppte sina händer och bad, och ännu sedan han satt sig ned i den stora ländstolen, såg kan upp åt den högblå himmelen, dit hans tankar voro vana att vallfärda både arla och serla. FPAHOA