Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1870, sida 3

dre blygas att dela deras förhoppningar? De äro icke svärmare, men de äro medlemmar af den för några år sedan stiftade Britiska Luftseglings-Föreningen (The AÅeronautical Society), och det förklarar saken. Det tecken de bida i skyarne är luftskeppet. De dölja icke, att de torde få bida länge, men tanken synes dem för stor, för löftesrik, för att han ej skulle förtjena att taga något af deras krafter i anspräk. Under tiden hålla de möten och utställningar. Att föreningen, jemte sina sansade medlemmar, räknar åtskillige exentriske, ligger i dess natur, och de sednare sörja för, att både föreningsledamöterna och allmänheten få roligt. Medan man utställer sina luftseglingsoch flygmodeller, utställer man sig sjelf för litet skratt. Det är menskligt och — för öfrigt: skrattar bäst som skrattar sist, tänka de. För några dagar sedan höll lustseglingsföreningen sitt årsmöte i London. Skåhär en redogörelse tör mötets forhandlingar. I Don törste talaren var hr Walter Clure. Hr Clure intresserade sig dock mindre för problemet att bygga skepp, som, lasäkert förbindelsemedel mellan länder och verldsdelar. Erkännande den stora vigten af en sådan uppfinning, trodde han dock, att nutiden, utan att egna för mycken I uppmärksamhet åt denna, dock egnar för liten åt hans, hr Clures, älsklingsproblem: blifva ett flygande väsen. Forntiden tänkte icke på luftskepp, men väl på flygmaskiDedalus lyckats förfärdiga vingar, som, Sonen Ikarus flög utmärkt med dessa ur fadrens verkstad utgångna artiklar, och sublima lusten att närma sig solen, skulle vaxet, som sammanböll sjädrarne, icke hafva smält, och gossen icke nedstörtat si det haf, som sedermera fick hans namn: Icarus Icarlis nomina fecit aquis. Hr Clure, som mer än en gång rest öfver detta haf, hade då alltid känt en den djupaste längtan att från det solbrända ångbåtsdäcket, den oljeluktande, rökmängda ångbåtsluften höja sig upp i den rena ethern och i lugn njutning af det under honom glittrande hafvet och af solljusets tärgspel på kusternas och öarnes berg och lundar majestätiskt sväfva öfver dessa i klassiska, minnesrika nejder. Någon gång skulle han då, för att hemta anden och hvila armarne, hatva sänkt sig ner på en afsats af Ida, Parnassus, Olympus eller Helikon eller på kapitelen af någon enstaka pelare, resande sig öfver ett grusadt tempel. Man klagar, och icke utan skäl, öfver den prosa, som tynger på vår tids sitt att resa. Men huru poetiskt bör icke resandet blifva, när flygmaskinen blifvit verklighet! Nu återvänder mången engelsman från sin utflygt på fastlandet lika uppfyld af svårmod, lika missbelåten med sig sjelf och verlden, som då ban begaf sig ut. Men huru uppfriskad och lycklig skall han icke komma tillbaka efter några månaders färd i molnen, helst om han förer med sig der en älskad hustru och välartade barn... .Och djupt under föttren vi se som en graf Den grönskande jorden, det blånande haf, Der oron och stormen hvar dag sig förnyar, Men vi fara fria bland himmelens skyar, tills vi, välsignade med den friskaste matlust, nedstiga på den för flygpassagerare välordnade, flaggprydda debarcaderen å tornet af ett första klassens hotell, der gargonerna och förut anlända gäster, såsnart de med tuben upptäckt oss i rymden, vinka oss välkomna med servetter, slöjor och näsdukar. — Likasom den grekiska tiden bade sin Dedalus, hade medeltiden sin Vaulunder, som också arbetade på en flygmaskin. Det skulle hedra nutiden, om han gjorde en sanning af dessa otvifvelaktigt profetiska sägner. Såsom engelsman såg br Clure saken äfven ur den hvardagliga kon ortens synpunkt. Redan efter några få lektioner kunde föräldrarne låta sina små leka på balkonger, vid höga trappor och i fönsteröppningar, när man blott spännt vingarne på deras skuldror. Hvilken skön anblick skulle icke en i grönskan bäddad cottage erbjuda, när man såge de glada och friska barnen som englar fladdra kring tak och häckar eler under leken ,rymmare och sasttagare ila in och ut genom de öppna fönstren! Om en närsynt herre, som glömt kikaren hemma, ville jemföra sitt ur med tornklockan, så droge han flygmaskinen ur fickan, såsom man nu tar upp sin näsduk, och i nästa ögonblick finge man se honom med näsan mot tornets urtafla. Plåtslagare, taktäckare, tornväktare skulle genom en parlamentsakt åläggas att i tjenstens utöfning bära vinIgar. När dimman ligger tjock och trycIkande öfver London, iördystrande mångens lynne, försvagande mängens arbetsskralt, så lyfter man sig för en liten stund sötver henne, dricker solljus och frisk luft, fröjdar sig åt himmelens azur och återvänder styrkt och muntrad till sitt arbetsbord. När gatorna äro ohyggliga, motionerar man i luften; vill man öfver från sen trottoar till en annan, kan äfven den forwulentaste gubbe eller matrora för ett deplatsen, närmare bestämd, var konstföreningens teater, Adelpbi. Herr Glaisher tjenstgjorde som ordförande. Vi meddela stade med passagerare och gods, klyfva skyarne och erbjuda ett billigt, snabbt och frågan huru den enskilda menniskan kan ner. Enligt grekiska sagan hade redan spända på skuldrorna, möjliggjorde saken. hade han icke betagits af den pojkaktigt