Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1870, sida 3

Emigrationen. I ett bref till Dag. Nyh:r från Newyork skrifves bland annat följande: ,Har emigrationen någon framtid för sig? — är en fråga som tränger sig på en hvar, hvilken åt denna sak egnat någon större uppmärksamhet. Och denna fråga kan tryggt besvaras med ja. Sålänge öfverbefolkning och dermed följande låga arbetspris råda i Europa och sålänge amerikanska vestern saknar uppodlade marker — så länge skall folkströmmen ledas hit i kraft af samma naturlag som drifver den öfversvämmande floden att söka nya aflopp. Från denna allmänna regel torde Sverige icke bilda något undantag, hvadan dess statsmän och patrioter måste vara beredda att ännu en lång tid se landet årligen utsända tusental af sina kraftigaste arbetare till Nya verlden. De välmenande försök, som här och der i hemlandet göras, att qvarhålla den utvandringslystna menigheten, genom att i starka färger skildra det elände som drabbat en och annan utvandringsfamilj, skola icke uträtta hvad de åsyftat. Deremot hafva de onekligen uträttat ett väsendtligt godt: nemligen att göra utvandraren försigtigare och omtänksammare än förhållandet var under den första emigrationsperioden. Ty numera emigrerar sällan en arbeiarefamilj samtidigt, utan mannen reser förut och de öfriga familjemedlemmarne följa efter någon tid; och orsaken till detta arrangement bör icke ensamt sökas i bristande respengar utan lika mycket i den prisvärda omtanken att ej blottställa hustru och barn för mötande vidrigheter, hvilka den ensamme mannen lättare besegrar. Det är alldeles icke ovanligt, att en simpel grofarbetare, som lemnat Sverige tidigt på våren, under loppet af sommaren tjenat in en summa, tillräcklig att återförena honom med sin familj, bestående af hustru och två eller tre barn, för hvilka reskostnaderna uppgå till omkring 300 rår svenskt. Detta förklaras deraf, att en härdad kroppsarbetare kan aflägga en dollar (omkring 3 rdr sv.) at sin dagspenning. Isynnerhet gäller detta om dem som säti anställning vid ett af de många tegelbruken i trakten af Newyork, der det vanliga ac kordet är 26 dollars i månaden och allt fritt — rum, mat, tvätt. Blir en tegelbruksarbetare sjuk, kostar honom hvarje dag han icke arbetar 25 cents (omkr. 75 öre sv.); men afhåller han sig från arbete, fastän varande frisk, afräknas, såsom ersättning för vivret m. m., 75 cents pr dag från den summa han tjenat in; likaså innehälles en del af, aflöningen för att binda honom vid arbetet. Tegelbruken drifvas åtta månader om året; arbetet är mycket strängt, men födan vanligen riklig och af utmärkt beskaffenhet. N En jernvägsarbetare har 1 dollar och 75 cents i dagspenning samt betalar 75 cents pr dag för vivre och logis. Vid Piermont — en jernvägsstation belägen 40 engelska mil från Newyork sammanträftade brefskrifvaren med trettio svenskar, anställda vid dervarande jernvägsanläggning och alla logerande i samma boardinghouse. De voro icke synnerligt belåtna med sin ställning: vivret var dåligt och lika dyrt antingen de voro friska eller sjuka; arbetet var strängt, och om väderleken hindrade dem att arbeta någon del af dagen, gingo de miste om motsvarande dagspenning; den 15 i hvarje månad var utbetalningsdag — dock böll styrelsen inne fjorton dagars aflöning, m. m. Un arbetare, som är van vid jordbruk, kan hos farmers i trakten af Newyork påräkna omkring 16 å 18 dollars i månaden — sommartiden. För öfrigt beror den större eller mindre aflöningen naturligtvis på srbetarens större eller mindre duglighet: en skicklig dräng har ända till 200 dollars om året. I allmänhet vill det synas, att den jordbrukare, hvilken saknar medel att köpa jord, finner fullt ut lika förmånlig tjenst hos farmers i staten Newyork, som annorstädes i Unionen. Säkert är, att många svenskar återvändt från Jowa, Minnesota m. fl. platser för att i staten Newyork söka det: arbete, som i de nämnda staterna icke stått dem till buds. Många hafva äfven straxt vid avkomsten till Newyork sålt sina i Sverige köpta biljetter till Chicago och stannat i staten Newyork till följd at de upplysningar de under resan erhållit. ! Det är bekant, att svenska tjensteflickor äro mycket eftersökta i Amerika. De äro, så att säga, på förhand engagerade och erhålla i allmänhet goda tjenster. Lönen varierar mellan åtta och tolf dollars i månaden. Dock böra de hafva någon förmåga att sätta sig in i de nya sörhällandena och att inhemta en om ock aldrig så ringa kunskap i språket: derförutan göra de bäst i att stanna hemma. En i Newyork bosatt tysk berättade mig följande roliga historia om två svenska bondflickor, hvilka han tagit i sin tjenst. I början försökte han och hans hustru att lära de nykomna tjenarinnorna engelska. Då detta befanns omöjligt, öf: vergick man till tyska språket, såsom varande när mare beslagtadt med den skandinaviska språk stammen. Lika omöjligt! Här voro räkneorden den åsnebrygga, som icke kunde öfverstigas. Detta var illa nog — men hvem målar den gode tyskens förvåning, då han en vacker dag erhåller besök af två svenskar och gör den oväntade upptäckten, att hans svenska flickor icke heller förstodo dessas: tungomål. ,,Och — slutade tysken sin berättelse, sedan reste de till sitt land igen.