Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1870, sida 2

och hejdade sig likasom hade han ämnat tillägga — ,men! — Jag har sedermera — säger mr Sapsea, i det han utsträcker sina ben och med högtidlig min njuter af vinet och elden, — varit hvad ni nu ser mig, jag har sedermera varit en sörjande ensling, jag har sedermera, som jag säger, låtit mitt aftonsamtal förklinga i toma luften. Jag vill icke säga att jag har förebrått mig sjelf, men det har funnits tillfällen, då jag har frågat mig sjelf: Huru, om hennes make hade stått närmare au nivau med henne? Om hon ej hade behöft blicka upp så högt, hvilken stimulerande inverkan kunde det väl hafva haft på lefvern? Med ett utseende af förskräcklig nedslagenbet yttrar mr Jasper, att han ,,förmodar det måste så hända. — Vi kunna endast förmoda sålunda, sir, medgifver mr Sapsea. — Som jag säger, menniskan spår och Gud rår. Det må eller må icke vara ett uttryckande af samma tanke i en annan form; men på detta sätt uttrycker jag det. Mr Jasper mumlar ett medgifvande. — Och nu, mr Jasper, återtar auktionisten och framtar sitt manuskript, — alldenstund mrs Sapseas grafvärd haft tillräcklig tid att sätta sig och torka, så låt mig erfara er tanke, som en man af smak, rörande inskriptionen, som jag har skrifvit för densamma (såsom jag förut nämnt, ej utan en liten tankeansträngning). Tag den i er hand. Radernas skrifsätt bör följas med ögat, likasom innehållet med tanken. Mr Jasper emottar papperet, ser och äser följande: