Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1870, sida 1

När han återkom derifrån befann sig Nils Bosson i hans rum, väntande att få ett samtal med honom. — Jag har en begäran till eder — sade Nils, och marsken fattade honom vänligt, vid handen och ledde honom fram till fönsterbänken, der de båda satte sig. — Man har sagt mig — fortsatte Nils — att den gamle biskop Thomas i Strengnäs varit illa sjuk, och jag önskade väl träffa honom ännu en gång här i lifvet, om det så vore eder till behag, herr marsk. . — Man har sagt sant — genmälte marsken — biskopens skritvare var hos mig i går och han sade detsamma. ... Ja väl, Nils Bosson, I kunnen gerna för mig draga till Tynnelsö, och sedan I talat eder sak med biskopen, kunnen I följa mig efter till Fogelvik, der jag dröjer någon tid, hvar så I icke kunnen uppskjuta edert besök, tills vi draga norrut igen emot slutet af månaden. . .. Det vågade dock icke Nils. Han ville icke, när så marskens tjenst tillät det, låta tillfället att få träffa biskopen gå sig ur händerna, ty med så gammal en man kunde mycket tima under loppet af några veckor. För att låta marsken förstå, att det var en sak af vigt, hvarom han ville tala med biskopen, yttrade Nils: — Den gamle biskopen har varit mig så godt som i faders ställe, som I väl veten, och jag ville derför höra hans råd i en fråga, som är för mig af stor vigt och som tillika rörer min morfader, herr Sven Sture, och min moder, Gud deras själar nåde! — Eder morfader? — sporde marsken, och hans öga fick ett eget, forskande uttryck. — Ja! — svarade Nils — det rörer hans testamente! — Och det hatven I först nu kommit att tänka på?