Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1870, sida 1

——— e: —— AHkASs 3 —— —— — Ungersvennerna! — utropade gubben — ungersvennerna, de äro snart här inför eder! Och han hade icke uttalat ordet, förr än både Thord och Nils störtade in i rummet. Glädjen blef här knappast mindre än på Penningeby, när allt blef klart och marsken fick visshet om, att de båda jungfrurna befunno sig i godt behåll hos hans farbroder på Penningeby. Och så tillrustades marskens resa söderut, efter hvars fullbordan han Jofvade sin frände Thord att infinna sig på Penningeby, innan han droge öfver till Finland igen. Thord gladde sig att få tillbringa någon tid dessförinnan ifidernehemmet, och framkastade en fråga derom till sin frände. Men denne hade helt annat att sätta honom före. Han skulle draga öfver till Finland och å marskens vägnar och i hans namn taga Wiborgs slott från herr Krister Nilsson, samt derefter öfverlemna Åbo åt den som konungen dertill utsett. Skulle herr Krister vägra, så borde Thord sluta sig inne på Åbo och icke lemna det någon i händer, förr än marsken sjelf anlände. Det förtroendefulla och ärorika i detta uppdrag försonade Thord med den hårda lotten att gå miste om samvaron med jungfru Iliana. Trehundra af marskens svenner skulle följa honom, och han skulle bryta upp det skyndsammaste han kunde. Nils fick ett icke mindre hedrande uppdrag. Han skulle med de återstående tvåhundra svennerna följa marsken på hans färd söderut. Den följande dagen skulle denna färd anträdas. Till följd häraf fingo så väl Nils som Thord fullt upp att göra under dagens lopp. Marsken å sin sida var upptagen af vigtiga öfverläggningar dels med herr Gustaf Amundsson och några andra vänner, dels med gårdjeknen, såsom guardianen kallades, tör Franziskanerklostret, dit marsken var betänkt att göra en betydande donation. Sent på qvällen begaf han sig till Clara kloster att ännu en gång träffa sin dotter.