Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1870, sida 3

häftighet. Han yttrade: I Det är förlorad tid att samtala meds! ondskefulla menniskor, som icke vilja lära I något. 1 I sin bok jemför ministern derefter judendomen och muhamedanismen med Buddhas lära. Muhamedanismen förebrår han, att den, i likhet med kristendomen under vissa tider, blifvit utbredd med eld och svärd, medan Buddhas lära frivilligt emottagits af mångahanda folk såsom ett budskap om frid och förlossning. De kristna kyrkorna förebrår han framför allt, att, ehuru de ära samma Gud och samma försonare, och ehuru Kristus ålagt dem kärlek och försonlighet inbördes och emot hvar man, de likväl hata hvarandra och döma hvarandra till helvetet. Denna ofördragsamhet, anmärker han, nedsätter dem ock i andras ögon, och hindrar framgången af deras missionsverksamhet, ty då den ene missionären vill skrämma oss med!S helvetet, om vi antaga den andres läror, i och då ingen finnes att döma mellan dem, så blir det svårt att antaga en sådan reli-3 gion. Jag ber att i denna punkt få jemföra hans ord med vår Herre Buddhas, som I säger, att enhvar, som beflitar sig om att hålla budorden och vandra i kärlek och 1 renlefnad, skall vinna himmelen. 1 I sitt bedömande af kristendomen be4 mödar sig den buddhaistiske ministern 1 synbarligen om en opartiskhet, som skullei hedra äfven våra missionärer att iakttaga.) Han finner, att kristendomen är ojemföri ligt renare och skönare i sin källa än i ) missionärernas predikningar; han anser, Å att hennes moraliska kärna är idel san-I ning och gudomlig uppenbarelse, och talar i så, att man skulle tro honom vara kristen. Men Buddha, tillägger han, har ock i predikat en sedlighet så skön om den l kristna, och en kärlek, som sträcker sig till allt som andas. Han tror, att beggel, dessa religioner blifvit under tidernas lopp uppblandade med mytiska elementer, be-I klagar, att det är serdeles dessa, som missionärerna framhålla, och försäkrar, att ; han visserligen kan afsäga sig sina egnalt gamla vidskepliga meningar, men känner ! ingen lust att antaga andras. Religionernas olikhet, säger han, har det goda med sig, att man vid deras betraktande klart!1 finner, att namn och former hafva ingen realitet, att af dem ingen hjelp är att vänta, utan att godt och ondt, salighet och ! osalighet, äro frukter af våra tankar, ord och handlingar. Det är så vist inrättadt, I att moralens och kärlekens lag, ,den fullkomliga rättfärdighetens, är tillika vilkoret för menniskans frid och sanna lycka. ( Allt beror på kunskap om denna lag ochls på oafbrutet bemödande att lyda honom. Mången, som insett detta, har blifvit 1 buddhaist, och sålänge de kristne missionärerna icke bättre framvisa sin religionse kärna, gagna de hvarken sin religion eller dem, för hvilka de predika henne. Han anför i detta hänseende est yttrande af den nyligen aflidne konung Soudet Fra Paramendr i Siam, och han betraktar under sådana förhållanden kristendomens sak i södra Asien för hopplös. När man läser de samtal, för hvilka vi här ofvan i korthet redogjort, måste man erkänna, att den man, som i dem skulle representera den kristna teologien och den europeiska civilisationen gentemot en af det halfbarbariska österlandets lärde, löste sin uppgift på ett mycket otillfredsställande sätt. Om den siamesiske statsmannen ej kunnat grunda sitt omdöme om den vesterländska kulturen på andra och bättre intyg än dem som uppträdde personifierade i d:r Gätzlaff, måste han fått temligen låga föreställningar om densamma. Och likväl har d:r Givzl: ff varit ansedd för en at de bäst begåfvade och mest kunskapsrike missionärer, som Europa utsändt att omvända Asien. Detta vittnar om en svag sida i vårt missionsväsen. Det kastar ock belysning på ett af de svåraste hinder som. omvändelseverket möter i den aflägsna österns länder. Dessa, vi få icke glömma det, äro gamla kulturstater, inom hvilkas högre klasser ännu fortlefver en egendomlig bildning, som visar sig icke blott uti ett förfinadt lefnadssätt och polityr i umgänget, utan äfven hos många enskilda personer uti en stor förkärlek för metafysiska och religiösa problemer och uti en icke ringa tankeskärpa i deras behandling. Det gamla Indiens filosofi, har Burnouf med rätta sagt, är en sammanfattning af filosofiens hela historia, så långt hon till dato utvecklat sig. Inför desse österlandets dialectici och tänkare, hvilka i sednare tider börjat fatta intresse äfven för de filosofiska sträfvandena i Europa, kunna de förkunnare af evangeliet, hvilka med klena kunskaper och trånga vyer utgå ur våra seminarier och missions-instituter, svårligen uppträda på ett sin sak värdigt i sätt. De hafva dock ett annat och mer! lönande fält, nämligen hos de försummade och undertryckta lägre klasserna i dessa länder, och hvad som är deras svaghet i förhållande till österlandets lärde och bildade, blir deras styrka, när de vändal, ö 3Zi2e— — —n7kä —— 1 sig till den okunniga folkmassan, ty erfarenheten har öfverallt ådagalagt, att den predikant har bästa framgången, som tillhör ungefär samma bildningslager som åbörarne sjelfva, förutsatt han förelyser dem i sedernas renhet, mildt och blygsamt uppträdande, religiös innerlighet och förmåga af sjelfuppoffring. I besittning af dessa egenskaper är ban till och med il stånd att förelkaffa sie aktning och erkän-I