Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1870, sida 1

Den vördnadsvärde riddarens ord voro icke utan sin stora betydelse serskildt med afseende på den sak, som nu var å bane mellan konungen och marsken. Det framgick klart för den kloke Albrekt Nörer, att innehållet i dessa ord kunde blifva innehållet i ett allmänt utbredt missnöje med hans herre, så mycket mer som konung Eriks röfverier från Gotland retade icke blott Sverige, utan äfven Danmark och framför allt de mäktiga bansestäderna. Han insåg derför, att om konungen ville vinna något med afseende på marsken, borde han icke spänna bågen för högt, och i sammanhang härmed sökte han nu länka sitt tal. Han gjorde det ock med en finhet och skicklighet, som stod vida öfver hvad man var van att finna i Sverige på denna tid. Innan han skildes från Carl var ock frågan så pass förberedd, att den med utsigt att gå igenom kunde framläggas för rådet. Marsken skulle afstå från Åbo slott med län och således från Finland, ty Wiborg förbigicks alldeles vid denna underhandling; men det öfriga skulle marsken få behålla. Dermed aflägsnade sig Albrekt Mörer. — Hallåh, skeppare! — ropade Brodde, när båten, i hvilken ban och Nils Bosson befunno sig, kom så nära, att man kunde se den tillropade stå med armbogarna stödd mot styrbords reling, och drömmande skåda ut öfver den nu betydligt lugnare hafsytan. Båten, som förde Nils och hans män, hade följt stranden och sålunda nästan omärkligt kommit ända inpå krämarfartyget. Skepparen for upp, när han hörde sig tillropas, och ansträngde sig för att se, hvem den främmande var. Han igenkände honom dock snart. — Jag menar, att I ären den, som lemnade jungfrurna åt riddaren här ombord! — ropade han till honom.