Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1870, sida 1

I dag åtta dagar sedan utbröt den hotande striden, och den atlantiska kabeln har gifvit oss tillfälle att inhemta hela fälttågsplanen och utgången deraf. Om man icke tager i betraktande den tokiga tanken, att de irländska banden skulle kunna föra ett lyckligt krig mot det canadiska förbundets makt, låter det icke förneka sig, att deras generaler uttänkt de bästa dispositioner, som under sådana omständigheter kunde låta tänka sig. De ha — för att försvaga fienden genom splittring — låtit sina trupper framrycka från särskilda punkter af gränsen, i afsigt att efter lyckad inmarsch kunna förena dem på canadisk botten. De gjorde staden S:t Albans i unionsstaten Vermont till östligt hufvudqvarter och utbredde sig ända till Malone, i norra delen af staten Newyork, hvarvid basen för deras företag skulle bli staden Newyork, från hvilken förråderna skulle tagas. I vestern hade de bestämt Buffalo till hufvudqvarter, dit förstärkningar skulle komma från Milwaukee. Planen synes varit anlagd på att förena trupperna i det inre af Canada, samt att bemäktiga sig å ena sidan städerna Montreal och Ottawa, och å den andra Toronto och Kingston. Men det ville sig icke bättre för fenierna den gången, än att den feniske öfverberälhafvaren ONeill, som från S:t Albans hade utryckt med 200 väl beväpnade män, råkade ut för ett bakhåll, just då han vid Franklin öfverskred gränsen. Canadiska frivilliga öfverföllo honom, och ehuru hans band en stund besvarade elden, måste han med förlust af både döda och sårade vända om. Icke nog, att återtåget urartade till vild flykt, blef O Neill sjelf, knappt återkommen på Förenta Staternas område, häktad af en unionstjensteman och törd till Burlington, der han skall ställas till rätta för kränkning af neutralitetslagen. Som det är att hoppas, skall hela tillställningen vara slutad med detta fiasko och de plundringar, som seniska marodörer föröfvat i några canadiska gränsbyar. AFRIKA.