Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1870, sida 2

dom ansågs utgöra ett så högt önskningsmål. Hvadan kommer sig allt detta? Hafva då makten och äran icke längre någon tjusningskraft för menniskors barn? Hafva dessa blifvit anspråkslösare än förr? Eller hafva de blifvit mera begifna på ett beqvämare, om också mera obemärkt lif? Måhända det sednare, men andra skäl torde här betyda mera. Maktens innehafvande har nu blifvit förbundet med fordom okända anspråk. En monark hade förr få eller inga förpligtelser till sitt folk, utan betraktade sitt rike såsom en privategendom, hvilken han förvaltade till sitt nöje, tagande för sig vällefnaden och förströelserna och lemnande åt folket mödan och försakelserna. De höga statsembetenas innehafvare handlade i mer eller mindre mån efter samma åskådningssätt. Man innehade makten för att njuta och roa sig, och molnen på den klara himmelen lågo blott i svårigheten att finna omvexling i nöjena och i sarhågorna för rivaler. Den nya tiden har, såsom sagdt är, med innehafvandet af makt förbundit anspråk på dess handhafvande till allmänt bästa, och så tagas numera dygder derför i anspråk, hvilka fordom aldrig togos med i räkningen, dygder af fosterlandskärlek, sjelfförsakelse och stora ansträngningar. Men icke är det roligt att bli konung på sådana vilkor; det är knappt nog något nöje att under sådana förbållanden blifva minister. De klasser, som genom traditionen insupit vällefnadens behag, måste i första rummet afstå från en ära uf så besvärlig art. Och då dugligheten utomdess endast vinnes genom arbete, skola kapaciteterna blifva allt sällsyntare inom de sambhällskretsar, hvarest kraften ej stärkes genom ansträngning. Så ligger det i tingens nödvändighet, att de större personliga krafterna skola uppstå ur nya samhällslager, och när tiden fordrar sådana krafter, blifva också dessa de regerande. Den läspande aristokratiska tungan har haft svårt att uttala de plebejiska namnen Genberg, Bredberg m. m., när de blifvit lästa under ett regeringsbeslut. Huru mycket svårare skall det då ej blifva att utsäga det ännu simplare och hårdare namnet ,,Bergström? Men sådana svårigheter synes man nu skola nödgas underkasta sig. Och hvarföre? Jo, emedan man icke beaktat i rättan tid att maktens platser icke längre kunna sörblifva hviloplatser (,,sine cura), utan att de kräfva, utom goda moraliska egenskaper, duglighet och talang, samt att de derjemte äro förbundna med arbete och allehanda vedervärdigheter, hvilka endast den större kraften, men icke vekligheten, kan möta och uthärda. Vi anse det ingalunda vara någon olycka, utan tvertom en god sakernas vändning, när man kommit derhän. ,Kan du ej spänna bågen, är han ej din. Öfversatt på vår tids språk blir denna sats: , kan du ej bära kronan, är hon ej din. Eller, i allmänhet, ,,kan du ej fylla en plats, så tillkommer den dig ej. Bort alltså med de förmätna anspråken på samhällets hedersplatser, när dessa anspråk icke uppbäras af förmågan att värdigt fullgöra de dermed förbundna åligganden! Men, anmärker man, dessa anspråk kunna ställas så högt, att just den verkliga förmågan, som ofta är anspråkslös, icke vågar möta dem. Det är sannt; men deremot finnes en motvigt, dels i den ärliga afsigten, dels i andras förtroende. , Att till Corinthus hinna, är ej begäret nog— men visst är likväl, att ett ärligt sträfvande (icke att förblanda med den banala försäkran om god vilja, ehuru förmågan är klen) leder godt stycke till målet. Och äfven den som uppriktigt misstror sin egen förmåga, måste böja sig för ett förtroende från hans medborgare, som tillerkänner honom hvad han sjelf anser sig sakna. På samhällets styrande eller le-I dande platser böra alltså tvenne faktorer vara verkande: förmågan och förtroendet. Den som saknar det ena eller det andra skall aldrig kunna varaktigt fylla en sådan plats. Med förtroende afse vi icke obetingadt understödet för tillfället, af en viss riksdagsmajoritet, utan det allmänna förtroende, som har djupare rötter än så. Huru utröna, om en man eger ett sådant förtroende? Här erfordras, i fråga om val af rådgifvare, en regents goda omdöme och :blick. flar han icke dessa egenskaper, så Åskall hans val blifva vankelmodigt och ofta misslyckadt, till skada för landet och till