Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1870, sida 2

i det längsta ett godt förhållande till konungen, yttrade, i öet han bugade sig: — Jag ser gerna, att hvad som kan vara mellan mig och eder måtte i allo blifva utredt, skall det ock ske inför laglig domstol, och jag hoppas, att I så skolen finna, hvad I nu icke hafven velat höra, det nämligen, att jag önskar ingenting högre, än att vara eder trotjenare. Hvad som så i hast förändrat konungens sinne, var svårt för marsken att utreda. Måhända var det säkerheten i riddarens uppträdande, som icke rätt ville svara mot den bragd, hvaraf han rosade sig, att af en fetaliebroder hafva tagit hans byte, måhända var det ock konungens skaplynne att, sedan sinnet väl brusat upp, åter gerna vilja godtgöra hvad han brutit, något som väl i mindre mon kom i fråga rörande Carl Knutsson, men dock så mycket, att det gaf färg åt konungens beteende. Kanske låg ock slutligen uti Carls egen hållning, hans oförskräckta och fria språk något som tilltalade Kristofer och gjorde honom böjd att icke drifva saken till det yttersta. — Är det, som I sägen, drots — det var konungens slutord — så lärer det icke dröja länge, förr än I kunnen bevisa edert tal och lägga eder och edra mäns oskuld i dagen. Jag lemnar eder tid till klockan 7, då rådet sammanträder. Har då eder man icke anländt...och det finnen I lätt, att om han velat begagna sig af samma vind som riddar Jost, så kan han vara här långt före den tiden ...har han derför icke anländt, innan rådet sammanträder, så måste jag anse eder för öfverbevisad. Förgäfves sökte Carl efter en invändning mot denna bevisledning; han faun ingen, och, innan han hunnit yttra något vidare, hade konungen vändt honom ryggen och aflägsnat sig. Marsken höll sina stora ögon en stund skarpt på riddar Jost, som stod der så leende och blid, som om han varit sammansatt af idel goda önsk