sustaf — och bland dem vill jag vara, såsom jag varit hittills, och till bevis på, huru oföränderlig ag är i mitt sinne, vill jag bedja eder taga min inge son till eder. I hafven hos eder män och ingersvenner, som äro efter mitt sinne .... Eder mge frände, Thord Carlsson, Nils Bosson, ...jag åge gerna, att min Sten komme i lag med dem . .. — Det skall han, frände — svarade Carl, illigt afbrytande — det skall han, och är hans inne sådant som edert, är han lik sin morbroler, den tappre herr Thure Stensson, Gud hans il nåde, så skull det glädja mig att se honom 103 mig. — Tack, tack, frände, för de orden .. jag sänder honom snart till eder! Riddaren reste sig att gå, då en kettilven inträdde och anmälte herr Albrekt Mörer, wilken omedelbart derefter inträdde. Carl gick lonom vänligt till mötes, och herr Gustaf Anundsson dröjde qvar. Herr Albrekt uttryckte sin beåtenhet med marskens villighet att uppfylla konunsens vilja, men på ett sätt, som tydligt nog tillnnagaf, huru mycket konungen missräknat sig. )erefter framförde han konungens bud, att mar ken följande morgon måtte infinna sig hos honom nellan kl. 3 och 4, hvarpå han aflägsnade sig. Några andra besök af fränder och gamla väner upptogo de närmast följande timmarna, hvarpå narsken begat sig ut till S:t Clara kloster, der lan lemnat sin dotter i första giftet, Christina, till bbedisan att uppfostras. Ilan dröjde der länge, å att han först sent återkom till staden. Fölande morgon, sedan han hållit en öfverläggning ned sina höfvid män och gisvit dem nödiga beallningar, begaf han sig upp till konungen. Klockan slog tre i bykyrkan, när han, åtföljd f sina riddare, inträdde genom slottsporten, och n knapp halftimma derefter fördes han af konunens tjenstgöravde hofmästare, herr Bengt Jönson (Oxenstjerna) till Salestad in i konungens en