Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1870, sida 3

AA om Ca EA ssina egendomligheter, är ingalunda lätt, men förf. har i allmänhet löst den i full söfverensstämmelse med denna sanning, hvars lagar icke kunna kränkas utan men tör konstskapelsen. Endast undantagsvis förekomma anledningar till anmärkningar. Såsom en sådan vilja vi nämna den omständigheten, att Irma dukar under för frestelsen nästan utan att göra det ringaste motstånd, att hvarken qvinlig blygsambet, naturlig afsky för lasten, sedlighetsgrundsatser eller samvetsbetänkligheter med afseende på drottningens person uppresa sig hos henne till kamp mot den lidelse, som konungen väckt hos henne, och af hvilken hon till den grad beherrskas, att hon — för att nyttja ett alldagligt uttryck — går honom till mötes på halfva vägen. Det synes oss nemligen orimligt, att den qvinna, som handlat så, kan kort derefter af det sätt, hvarpå hennes genom ett slaganfall .mållös blifne fader bemöter henne på sin dödssäng och af dennes bortgång, hvilken hon visserligen anser såsom en följd af sorgen öfver hennes fall, bringas ej blott till förtviflan utan till full insigt af det brottsliga i sitt handlingssätt och till föresatsen att — sedan hennes sjelfmordsplan ej kommit till utförande -underkasta sig en sjelfvald botgörelse af ganska underligt slag, som räckte ända till hennes död, d. v. s. fyra år. Irmas uppförande före fadrens död grundar sig i det afseende, som här är i fråga, på ett trots mot de enklaste och naturligaste rättsgrundsatser och sedereglor, som tyckes knappt förenligt med den sinnesädelhet, hvilken tillskrifves henne, och på en gång lemnar detta rum för de förfärligaste samvetsqval, som sedan alltjemt fortfara, och det utan att någon religiös själsrevolution försiggått hos henne. Är detta tänkbart? Vi tvifla derpå. Annat hade förhållandet varit, om en sådan revolution inträffat och framkallat en annan Irma. Men något sådant kunde ej komma i fråga, ty denna berättelses anda är ej blott afgjordt okristlig, utan äfven afgjordt irreligiös. Det är ej sin synd mot en personlig Gud, utan den mot menniskorna och ,,verldsordningen, som Irma ångrar, och såsom botgörelse för den åtager hon sig — icke att gå ut och verka för sina medmenniskors bästa, utan att bo tillsammans med personer, som i vanor och bildningsgrad stå under henne, samt umbära de beqvämligheter, njutningar, bildningsmedel etc., hvarvid hon varit van. Och för detta erhåller hon af lifmedikus Gunther, berättelsens visaste och ädlaste personlighet, på sin dödsbädd det betyget, att hon uträttat något stort. Månne ej den katolske munken, som ötverlemnar sig åt dyster asketism och gisslar sig ihärdigt, samt fakiren, som underkastar sig ändå gräsligare, ändå orimligare botöfningar, kunna med samma skäl sägas ha uträttat något stort? Konungen och drottningen äro begge förträffligt skildrade. Särskilt vilja vi framhålla, huru väl det lyckats förf. att i få drag visa den själsutveckling, som egt rum hos dem begge under den tid Irma vistades hos Valpurga. Skulle vi anmärka något mot framställningen af drottningen, så blefve det mot det sätt, hvarpå förf. låter henne bete sig, då hon efter underrättelsen, att Irma förkortat sitt lif, läst det bref, hvari denna för henne erkänner det brott, hon begått. En furstinna biyter vid ett sådant tillfälle icke ut i häftiga, nästan ursinniga anklagelser mot sin rival och mot sin gemål, och intet i drottningens karakter ger anledning till antagandet, att hon i detta hänseende skulle! utgöra ett undantag från regeln. ; Öfverste Bronnens karakter är väl nästan blott skizzerad, men man förstår dock, att förf. i honom velat visa exempel på en högsint, sannt ridderlig personlighet, en hedersman af äkta skrot och korn. Vi kunna emellertid ej fatta, huru han kunde anse det med sin ära öfverensstämmande att fria — och det tvenne gånger — till Irma, oaktadt han kände det förhållande, hvari hon stod till konungen. Att baron Schöning, som var en vida mindre ädel och rättskaffens samt på allt sätt obetydligare person än Bronnen, låter denna omständighet afhålla sig srån att gifta sig med henne, när hon erbjuder honom sin hand, gör saken ännu besynnerligare — nästan så besynnerlig som sjelfva detta Irmas erbjudande måste förekomma, då man besinnar å ena sidan hennes kärlek till konungen och å andra sidan den ädelhet och redlighet, som förf. velat framställa såsom grunddragen i hennes karakter. Vi ba här frambållit de brister, hvarmed detta snillrika arbete synes oss vara behäftadt. Att förtjensterna äro stora ha vi ofvan erkänt. Synnerligt läsvärd är Irmas dagbok — denna spegel af hennes inre själslif, om ock deri framstår ganska klart för den oväldige läsaren att behofvet att göra bot för begångna felsteg och begäret efter försoning svårligen kunna tillfredsställas, om den, som känner dem, befinner sig på pantheistisk ståndpunkt, ehuru förf. tycks ha velat ådagalägga just motsatsen häraf. — Öfversättningen tyckes vara utförd med stor skicklighet, och vi antaga, att den gör ett återgifvande at ,Auf der Höhe på svenska språket för öfverflödigt, helst boken tycks ämnad blott för bildade läsare. A.