Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1870, sida 3

Litteratur. Paa IIOÖiden. Roman i otte Böger. Efter Berthold Auerbach ved Jul. Chr. Gerson. Kjöbenhavn. Chr. Steen Söns Forlag. Trykt hos O. C. Olsen Comp. 1869. I detta berömda arbete, som nu är att läsa på nästan alla europeiska kulturstaters språk, erbjudes åt allmänheten en roman, hvilken i estetiskt hänseende står högt ölver de allraflesta af detta slags litterära alster, som utgifvits på de sednare decennierna. Man finner deri konstnärligt tecknade karakterer, en intrig, som är spunnen med säker hand, samt såväl i dialogerna som i de skildringar af enskilta förhållanden eller tilldragelser, der förf. talar omedelbart, en rikdom af poesi, af djupsinniga reflexioner och äfven af tillämpningar utaf filosofiska läror. Detstora bifall, som denna berättelse rönt, är derför ganska naturligt, särdeles som till de nyss nämnda förtjensterna kommer en ledig, klar och äfven saftig stil. Emellertid kunna vi för vår del ej neka, att ,,Paa Höiden i åtskilliga hänseenden icke tillfredsställer oss. I de första häftena intager Valpurga ett alltför framstående rum, och Irma, som dock är ämnad till bokens hjeltinna, visar sig blott i bakgrunden. Det är oss icke rätt klart, hvarför så mycken uppmärksamhet skall egnas åt den förstnämnda, då de egenskaper, som karakterisera henne, göra henne lämplig endast som biperson uti en berättelse af detta slag, och då sjelfva den befattning, hon bestrider vid hofvet, är sådan, att den och dess utförande ingalunda bör skildras i detalj. Genom att göra detta sistnämnda har författaren, i vår tanke, ötverskridit den goda smakens om icke anständighetens lagar. Är Valpurga ämnad att bilda en motsats mot Irma och hela hennes lii och hennes yttre förhållanden en parallel mot den sköna och snillrika hofdamens, så tyckes ej valet vara rätt lyckligt, ty i åtskilliga hänseenden kontrastera dessa begge qvinnor icke alls, utan stå hvarandra ganska nära. För öfrigt vilja vi anmärka, det Vapurga, som obestridligen är en lifskraftig, med realistisk trohet framställd typ ur folklifvet, förlorar i betydelse — i gemith, i själsullhet och poetisk uppfattning från och med den dag då Irma finner en fristad i hennes hus, då det tvertom tycks som borde samvaron med en så högt begåfvad och bildad personlighet som grefvinnan Wildenort alltjemt verka väckande och lifvande på hennes själsförmögenheter. Att den inskränkte, nästan half fånige inhysesmannen och den gamle s. k Begmand (beckmannen, mannen som ko: kar beck) och icke Valpurga, företrådesviutgöra Irmas sällskap under hennes långs botgöringsperiod, förvånar läsaren och hai ej af förf. blifvit förklaradt.