Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1870, sida 2

kökstrappan, då en förtjusande liten varelse, med ansigtet doldt af en öfver hufvudet kastad slöja, sväfvar in i förmaket. — Åh! Det är så löjligt! säger varelsen, i det hon stannar och drar sig något tillbaka. — Är det inte, Eddy! — Hvad, Rosa? — Kom inte närmare, jag ber. Det är så befängdt! — Hvilket är befängdt, Rosa? — Alltsammans. Det är så befängdt att vara en förlofvad föräldralös, och det är så befängdt att ha flickorna och pigorna springande efter sig som råttor i panelningen, och det är så befängdt att bli påhelsad. Den täcka varelsen tycks vara helt trumpen, medan hon uppstämmer denna klagan. — Ni tar vänligt emot mig, Pussy, det måtte jag säga. — Jag skall göra det om en minut Eddy, men jag kan inte just nu. Hur mår ni? (Helt kort). — Jag kan inte svara att jag mår bättre af att se er, Pussy, emedan jag inte ser något af er. Denna andra förmaning förmår ett mörkt glänsande öga att titta fram från en kant af floret; men det blir åter hastigt osynligt, i det dess egarmna utropar: — Åh min Gud, ni har ju låtit klippa af er hälften af ert hår! — Jag tror det hade varit bäst om jag låtit klippa af mig hufvudet, säger Edwin, i det han rör om det ifrågavarande håret under en förargad blick i spegeln och med en otålig stampning. — Skall jag gå?