torde denna framställning föranleda en ny skolkomitö och det närmaste resultatet af dess verksamhet blifva, att skolfrågorna under den följande och kanske flera följande riksdagar icke komma att upptagas vid riksdagen, inom hvilken detta vigtiga ämne varit årligen föremål för så vidlyftiga, men tyvärr så litet fruktbringande förhandlingar. Den apparat af tal, som medföljer riksdagens afslutande, är numera högst betydligt reducerad, och väl är det. Dettorde i alla fall icke vara någon så lätt sak att i det som finnes qvar årligen variera ett temmeligen enahanda tema. Nekas kan dock icke, att de denna gång vexlade afskedshelsningarne företett ett och annat, som kan anses anmärkningsvärdt nog. Dit räknar jag för min del i första rummet det slags löfte som trontalet innehöll om ett kraftigare initiativ från regeringens sida för att bringa till lösning sådana frågor, med afseende å hvilka meningsskiljaktigheterna inom riksdagen omöjliggöra ernåendet af något resultat genom enskilda framställningar och förslag. Löftet knyter sig ganska omedelbart till åtskilligt af hvad som på riksdagen och inom pressen blifvit på sista tiden yttradt och innefattar ett medgifvando af besogenheten af de anmärkningar, som riktats mot regeringen för alltför stor passivitet. — Det uttryckta tviflet, huruvida statsinkomsterna skola uppgå till de af riksdagen beräknade belopp, tager sig högst egendomligt ut, då man erinrar sig de kollaboratörer grefve Posse haft vid sina bemödanden att sönderrifva friherre af Ugglas finansplan och hvarom jag vid åtskilliga tillfällen haft anledning underhålla edra läsare. Säkert lärer ingen betvifla att det var konungen i den konstitutionella meningen som uttalade dessa ord. Hrr talmän sysselsatte sig med betraktelser öfver det inflytande som riksdagarnes korthet utöfvar på ärendenas behandling, och de synas varit ense derom att åtminstone den sistförflutna riksdagen ej lemnat stora resultater. IIvad de yttrade om förhållandet mellan riksdagarnes längd och antalet af frågor, som kan under hvarje riksdag finna sin lösning, låter ganska väl säga sig, men det skulle möjligen kunna ifrågasättas om anspråken på hela samhällets omstöpning för hvarje riksdag äro så allmänna bland de politiskt tänkande i landet, att de behöft af grefve Lagerbjelke bemötas med det eftertryck som skedde. I biskop Sundbergs afskedsord till konungen förtjenar isynnerhet bemärkas hans för den kammare, hvars talan han förde, föga smickrande ursäktande deraf att åtskilliga af dess beslut torde vittna om en för framtidens både kraf och tillgångar fördunklad blick, och torde ha ledt till åtgärder, hvilka efteråt befinnas vara mindre lämpliga. Om det varit för hr Sundberg, såsom han sedan yttrade till kammaren, ,en uppoffring att förbinda sig till tystnad, så kan det icke nekas att han nu på sistone tog sin skada igen och sjöng ut sitt hjertas mening så mycket omständigheterna medgåfvo och kanske litet derutöfver. Det skulle alldeles icke förundra mig om detta tal medförde den påföljd, att det framdeles kan komma att påyrkas i Andra kammaren, likasom förr i vissa riksstånd, att talmannens rikssalstal må på förhand delgifvas den församling, å hvars vägnar det framföres. Hr Sundbergs nyssnämnda yttrande synes mig äfven i det hänseendet märkligt, att det nästan skulle kunna betraktas, om icke såsom en dementi af ryktet att hr Sundbergs inträde i konseljen varit ifrågasatt, så åtminstone såsom ett tecken att en dylik kombination blifvit öfvergifven. Det synes mig nemligen alltför onödigtvis utmanande mot kammaren för att kunna vara välbetänkt af den, som stod i begrepp att göra sig beroende af dess bevågenhet såsom minister. Men om hr Sundbergs inträde i konseljen verkligen fortfarande är i fråga, så måste det göras honom den rättvisan att han icke för att fria till någons gunst sticker under stolen med sin mening. Och sannerligen skulle jag icke vara benägen att tro honom om något dylikt, ty efter alla tecken att sluta är det stål i den karakteren. Hvad för öfrigt ryktena om modifikationer i ministeren angår, och specielt hr Sundbergs kandidatur till taburetten, så har jag derom för närvarande ingenting att förkunna. Endast det vet jag att berätta, att hr Sundberg ännu i dag befann sig qvar i hufvudstaden. Om detta må anses såsom ett tecken att något ,är i görningen, det må den ärade läsaren försöka utgissa; ty jag vet det icke, det säger jag ärligt ifrån, skulle jag också genom denna uppriktighet äfventyra mitt anseende såsom välunderrättad korrespondent. Öch härmed, hr redaktör, säger jag edra läsare farväl för denna gång i min egenskap af Handelstidningens riksdagskorrespondent. Mitt gamla löfte att säga några ord om den högst märkliga debatt, som uppstod inom pressen med anledning af öfverläggningen om dechargebetänkandet, skall jag honorera i en annan form än den af riksdagsbref, om utrymme blir mig för detta ändamål beriljadt. Ämnet, ehuru anknytande sig till en riksdagshäni delse, utgör ock å i och för sig en uf de ND 7t