Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1870, sida 2

mr Jasper sin högra hand, likasom för att afväpna hvarje farhåga samt vinna tid att hemta sig. Efter en stund säger ban matt: — Jag har tagit opium för ett ondt, som stundom öfverfaller mig. Verkningarne af medikamentet smyga sig öfver mig som ett moln och gå förbi. Ni ser dem nu passera, de äro snart borta. Se inte på mig, så törgå de desto förr. Med förskräckt uppsyn lyder den unge mannen och blickar nedåt på askan i kaminen. Med ett kraftigt tag i sin ländstol och fast stirrande i elden, sitterl den äldre några ögonblick sty! och orörlig. Med ett djupt andetag, och i det att svettdroppar betäcka hans panna, blifver han slutligen densamme som förut. Medan han sålunda sitter försjunken i sin stol, vårdas han ifrigt af sin brorson, tilldess han fullkomligt återhemtat sig. Sedan Jasper öfvervunnit detta anfall, lägger han sin hand på sin brorsons axel, och med en röst, lugnare än meningen af hans ord — med ett visst uttryck af skämt — säger han till honom: — Man påstår att det finns ett doldt skelett i hvarje hus, men ni trodde att det ej fanns något i mitt, bäste Ned. — På min heder, Jack, det trodde jag. Men då jag började besinna att äfven i Pussys hus — om hon hade något — och i mitt — om jag hade något — — — Ni tänkte säga (ehuru jag ofrivilligt afbröt er) hvilket lugnt lif jag för. Intet sorl och oväsen omkring mig, ingen oroande beräkning, ingen risk, ingen förflyttning, jag sjelf hängifven den konst jag idkar, min sysselsättning, mitt nöje. — Jag tänkte verkligen säga någonting