Den franska krigsministörens papegoja, Jocko, har dött. Ilon bar sedan 1830, då marskalk Soult upptog henne i sitt kabinett, och intill den 5 dennes, då hon dog på sin post vid krigsministern Lebocufs sida, varit trogen i tjensten under alla politiska stormar och under de olika politiska partierna. Hon hörde till krigsministörens inventarier och var så identisk med denna, att man vid utbrottet af en ministerkris i de högre kretsarne ej mer frågade hvem det var som ö!vertog portföljen, utan hvem det var som fick krigspapegojan. Under 18 efter hvarandra följande ministrar bevarade hon, säkert till förargelse för många af dem, sin politiska trosbekännelse; under republiken och det andra kejsardömet var hon utpräglad rojalist och kanske den enda af sina liktänkande som öppet erkände sin öfvertygelse. Vive le roi! ropade hon hvar dag från Juli 1830 till Maj 1870. Hon fick förlåtelse härför at republikens män, men icke af statskuppens man, general Saint-Arnaud. Det var honom nämligen obehagligt att så der hvarje ögonblick på dagen blifva påmint om sin opinionsförändring, och han befalide att den ogrannlaga skrikhalsen skulle sättas — i Mazasfängelset? — nej, blott utanför fönstret. Då förbarmade sig ministörens gamla portvakt öfver sin botade kamrat och lärde henne de Saint-Arnaud, och sedan den dagen skrek papegojan oupphörligt: Vive le roi — de SaintArnaud! Nå, får gå då, sade generalen, och så fick den hederliga fogeln tillåtelse att intaga sin gamla plats. Onda tungor berätta, att hon på gamla dagar lärt sig säga: Vive VEmpe . .., men längre kom hon inte. Hennes fjädrar reste sig som borst och ögonen rullade vildt i hufvudet, liksom om hon skulle taga en mened på sitt samvete. Först efter några minuters förlopp sade hon med nästan qväfd stämma: reur! Hon dog straxt efter hertiginnan af Berry och på Napoleon den förstes dödsdag, tre dagar före plebiscitet. Det rojalistiska partiet förlorar i Jocko en af sina ärligaste anhängare, och tidningen ,Gaulois egnar henne särskilt en minnesruna.