Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1870, sida 2

— Ja, jag förmodar de göra det, säger Edwin. — Pussy gör det också. — När sade hon er det? — Förra gången jag var här. Ni minns, — för tre månader sen. — Hur uttryckte hon sig? — Åh, hon sade endast att hon hade blifvit er elev, och att ni var skapad för ert kall. Den yngre mannen blickar på porträttet. Den äldre ser det på honom. — Hur som helst, min käre Ned, återtager Jasper, i det han skakar sitt hufvud med en allvarlig glädtighet, — måste jag underkasta mig mitt kall. Det är för sent att nu söka ett annat. Detta är ett förtroende oss emellan. — Det skall förvaras obrottsligt, Jack. — Jag har anförtrott er det, emedan — — — Jag känner det, jag försäkrar er det. Emedan vi äro sasta vänner, och emedan ni hyser kärlek och förtroende till mig likasom jag till er. Båda händerna, Jack! Medan de stå och blicka i hvarandras ögon och onkeln håller brorsonens händer, fortfar onkeln sålunda: — Ni vet nu, inte sannt, att äfven en stackars korist och musikalisk dagsverkare — i sin vrå — kan plågas genom anfall af ärelystnad, hopp, oro, missnöje, hvad skall man kalla det? — Ja, käre Jack. — Och ni skall minnas det? — Min käre Jack, jag frågar er, är det möjligt att glömma hvad ni har sagt med så mycken känsla? — Tag det då som en varning. Då Edwin i detsamma känner sina händer fria, tager han ett steg tillbaka och