Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1870, sida 2

ditåt, Jack, men då ni talar om er sjelf, utesluter ni mycket, som jag skulle ha omnämnt. Till exempel: Jag skulle ha framhållit hur högt ni värderas som verldslig föresångare, eller verldslig klockare, eller hvad ni kallar det vid den här domkyrkan; det rykte ni åtnjuter att ha gjort sådana underverk med kören, ert valda umgänge och er oberoende ställning på denna besynnerliga gamla plats; er förmåga som lärare (ja, sjelfva Pussy, som inte tycker om att undervisas, säger att en sådan lärare som ni inte finns), och er förbindelse. — Ja, jag såg hvarthän ni syftade. Nå väl, jag hatar det. — Hatar det, Jack? (Mycket förbluffad). — Jag hatar det. Den inskränkta enformigheten af min tillvaro förtär mig långsamt. Hur låter vår gudstjenst för er? — Skön! Himmelsk! — Den låter ofta djefvulsk för mig. Jag är så trött dervid. Ekot af min egen röst bland hvalfbågarne tycks gäcka mitt dagliga släp. Ingen olycklig munk, som drönade bort sitt lif före mig på detta dystra ställe, kan hafva varit mera trött dervid än jag. Han kunde som förströelse (och gjorde det äfven) utskära demoner i bänkarne och borden. Hvad skall jag göra? Måste jag skära ut dem i mitt bjerta? — Jag trodde att ni hade funnit er lefnads mål, Jack, svarar Edwin Drood förvånad, i det han lutar sig framåt och lägger sin hand på Jaspers knä samt betraktar honom oroligt. — Jag vet att ni trodde det. Alla tro det.