Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1870, sida 1

i alla andra afseenden ega blott derför att de äro män, utan all personlig förskyllan eller förtjenst. Orden hagla i sanning likt svärdshugg; intet kryphål lemnas åt sakföraren för mannens makt öfver hustrun och hans anspråk att utan något på egen förtjenst grundadt berättigande fortfarande slippa att dela med qvinnan de politiska, do medborgerliga rättigheter, som äro för honom så dyrbara bevis på, att han lefver i ett land, der frihetens och jemnlikhetens heliga grundsatser icke blott ingått i folkmedvetandet, utan äfven vunnit tillämpning i statsinstitutionerna, så vidt detta varit förenligt med den konstitutionella monarkiens kraf. Frihet! Jemnlikhet! Huru kan man säga att dessa existera, der, såsom Stuart Mill uttrycker sig, hvarje man, vore han än ,den lättfärdigaste och lataste eller den okunnigaste och narraktigaste bland menniskor, står öfver alla och enhvar af hela den ena hälften af menniskoslägtet, sannolikt några inbegripna, hvilkas verkliga öfverlägsenhet öfver honom sjelf han dagligen och stundligen har tillfälle att känna? I detta lilla arbetes första kapitel framhåller han på det mest slående sätt orimligheten af att, sedan den starkares rätt såsom bestämmande princip, i följd af civilisationens framsteg hos Europas finaste och mest bildade folk, i andra hänseenden helt och hållet öfvergifvits, och sedan det tillika af dessa antagits såsom gällande grundsats, att menniskorna icke födas till sin ställning i lifvet, utan få fritt använda sina förmögenheter och gynnsamma tillfällen till förvärfvandet at en, som synes dem önskvärd, qvinnan dock är underkastad en mängd inskränkningar, som en man i våra dagar skulle anse alldeles outhärdliga, om han sjelf drabbades af dem, och att hou såsom hustru är slafvinna de jure, äfven om det faller mannen in att behandla henne som gunstling — ja, att ingen är slaf i sådant omfång och så i ordets fulla mening som hon. Att förf. icke öfverdrifver de misssörhållanden, mot hvilka detta arbete är rigtadt, sinner den uppmärksamme och präldige läsaren snart. Det är vanan, som sör, att männen och ofta äfven qvinnorna sjelfva förbise det i sjelfva verket onaturiga, det för den väckta rättskänslan upprörande i qvinnans underordnade ställning, som qvarstär såsom en relik af förflutna iders barbari i det högt civiliserade EuPOna