Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1870, sida 1

hvad ryktet ville sörmäla, den tjenade bättre än något annat, att i folkets hjertan rotfästa kärleken till den förföljde. Man glömde till och med, att det var från svenska män, som denna förföljelse till en del utgick, nämligen från dem, som på ett eller annat sätt blifvit lidande under marskens riksförestånderskap och derför nu sökte att få hämnd och upprättelse. Ifrigast i detta afseende var Carls gamle motståndare, riksdrotsen Krister Nilsson, och emedan konungen för sin del fruktade den mäktige och af folkets kärlek uppburne marsken, lyssnade han gerna till hvarje klagan, som kunde leda till en inskränkning af marskens makt. Denne hade afgått från sitt riksförestånderskap och låtit Kristofer taga Sveriges krona mot erhållande af hela Finland samt Öland och Borgholm i förläning. Men knappt hade konungen blifvit krönt, förr än, när herr Krister kom öfver från Finland, denne visste bedrifva sakerna så, att konungen uppgjorde en förlikning mellan honom och herr Carl på vilkor, som för den senare voro ganska svåra, men på hvilka han dock ingick. Herr Krister skulle nämligen få behålla Wiborg till den första Maj 1442, Raseborgs slott i 4 och Korsholms i 14 år, och om herr Krister med döden afginge före utgången af dessa år, skulle de nämnda slotten öfverlemnas till konungen. Öfverlemnandet af dessa slott med tillhörande län, hvilka omfattade hela sydöstra PFinland och hela Norrbotten, beröfvade sålunda Carl nära hälften af sin förläning, hvarpå han dock hade rådets och konungens bref. Det blir häraf klart, att köpstadsmännen i Stockholm ansågo sig hafva goda skäl, då de gåfvo konungens beteende mot Carl Knutsson namn af förföljelse. Och den vänlighet, som konungen sedan visade, då han på Svartsjö slott ,, höll marskens dotter till kristendom, såsom det hette, eller stod fadder åt henne, kunde icke förtaga det ogynnsamma intryck, konungen gjort, hvarken hos