Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1870, sida 1

marsken sjelf eller hos folket. Allt detta utlades och vändes på alla sidor af de ärlige borgersmännen, der de stodo och samtalade med hvarandra, under det de väntade på marskens ankomst. Några smattrande trumpetstötar från stadsporten, hvilka förkunnade, att den länge väntade nalkades, gjorde slut på samtalet så väl mellan dessa två, som mellan alla andra, och nu vändes allas ögon söderut. Ljudet af blåsinstrumenten, hvaruti blandade sig de djupa, dånande tonerna af pukor och trummor, kom allt närmare, och snart tillkännagåfvo ropen från stadsporten, att marsken red in i staden. Han red så hög och majestätisk på sin hvita gångare, hvilken tycktes yfvas öfver sin dyrbara börda, och han helsade så blid och vänlig på det jublande folket, att han vände nu såsom många gångor tillförene, allas hjertan till sig genom sitt blotta yttre uppträdande. Och hans omgifning, de många riddarne i sina blanka rustningar, och svennerne, hvilka följde, hundrade efter hundrade i fem afdelningar, hvardera med sitt baner i spetsen, — allt detta talade på ett otvetydigt sätt om marskens makt och befästade i folkets sinnen det anseende, som under de närmast föregående åren varit i ständigt stigande. Konungen sjelf till och med, för hvilken marsken måst vika, bidrog snarare att öka än att minska detta anseende, blott och bart derigenom, att de jemsördes med hvarandra. Och så väl i afseende på yttre som inre omständigheter förlorade konungen på denna jemsörelse, hvaraf åter föddes en längtan efter det som varit och ett hopp om en framtida förändring, som skulle i föryngradt skick återföra hvad man förlorat. Denna framtidsdröm, som hägrade på djupet i folkets hjertan tog liksom kropp, när det såg; framför sig den ståtlige mannen, som redan genom de bevis på yttre makt, hvaraf han var omgifven, tillkännagaf sin förmåga att kunna uppbära den rent svenska saken gent emot konungen.