Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1870, sida 2

aktar han sig draga tillbaka österut igen. Men så litet tycktes han brådska med den färden, att jag menar, han vill atbida en annan vind, innan han lättar ankar... Således behöfs det blott litet klokhet, och vi skola taga honom och hans fångar lika qvickt, som fiskmåsen sitt byte. — Hissa seglen, lätta ankaret — ropade Nils — ej ett ögonblick får förloras... Sjelfva den luft, som Jost von Bardenvleth andas, är pestsmittad! — Viljen I vinna jungfrurnas räddning, herr Nils — sade nu Brodde med en ton, full af allvar och vänfasthet — viljen I icke sjelf störta dem i ett ännu långrarigare elände, eller kanske till en bråd död på hafsens botten, så låten mig råda ... Jag känner riddar Jost... Det är ej första gången, som han stått i beröring med Jösse Bosson ... och jag säger eder, att om vi förhasta oss, skall han tända eld på fartyget eller borra det i sank midt för våra ögon ... Det var med knapp nöd, som Nils kunde vinna så mycket välde öfver sig, att han förmådde lyssna till hvad Brodde hade att säga. — Låt en del af edra svenner lägga sig med Tranan här vid denna udde — sade denne — oeh låt oss med Hjorten kryssa upp till det norra inloppet till sundet... Så kan åtminstone icke eder fiende undkomma, och sedan ... — Och sedan ...? — påskyndade Nils, då Brodde liksom med flit afbröt sitt tal. — Sedan behöfves knappast mer än några svenner att taga riddaren och rädda jungfrurna . . . Hafven I lust, så vill jag ensam med eder våga den färden ... Den har väl sina faror, men riddaren har ej hjerta i bröstet för annat än uselhet, och när han finner, att det blir allvar utaf, så är han den förste att brassa back och laga sig undan i lä.