Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1870, sida 1

— I motsatt fall kunna vi få segla Bottnen rundt! Med den mest lifliga spänning skådade man från Hjortens däck ut öfver hafsytan till de båda seglarne. Dessa tycktes icke i ringaste mon ändra sin kosa. Så såg man, huru den först varseblifne försvann bakom den mörka linien at en långsträckt ö, och kort derefter försvann äfven den andre, som rorsvennen sagt vara Tranan. Men ännu ändrade icke Hjorten sin riktning, utan svennen lät hala an skoten allt härdare, för att riktigt kunna begagna sig af vinden, och Hjorten visade sig ock så käuslig, liksom om han sjelf haft ett hjerta, som klappat hårdare, när det nu ändtligen gälde att hinna sitt mål. När det så gått en stund, vände han och föll undan för vinden, så att han seglade rakt fördevind med den sydvestligaste udden af ön till märke. Ej ett ord yttrades numera ombord; alla voro upptagna af tanken på det väntade mötet med Tranan, och ingen tviflade på, att icke den gamle svennen vid rodret, som stigit oerhördt i anscende etter tilldragelsen i djefvulsrännan, skulle hålla ord äfven här, der likväl tio möjligheter funnos mot en för motsatsen. Nu seglade man längs med stranden af den långa ön, nalkandes målet allt mer och mer ju närmaro man kom den omnämnde udden. Slutligen hann man fram till denne, då svennen lät, såsom det numera heter på sjömansspråket ,,brassa lefvande eller vända seglen så, att de fladdrade för vinden, hvarigenom Hjorten stanuade i farten, utan att derför upphöra att röra sig framåt. Tillika befaltes svennerne göra ankaret klart, ifall det skulle behöfras. — Uafva vi räknat rätt, herr Nils, så skall Tranan nu komma så långt fram, att vi kunna lofva oss upp i vinden... och i motsatt fall skall den lilla hvilan icke skada oss! Han hade talat, och man stod i andlös vän