Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1870, sida 1

— Tranan, Tranan! — ropades, och alla trängde sig längs styrbords reling för att rätt kunna njuta af den glädjande anblicken. Nils sjelf sprang ifrigt upp, der han satt ej långt från rormannen, och satte handen öfver ögonen för att bättre kunna se. Men svennen vid rodret sade i detsamma till honom med en afgörande ton: — Det är icke Tranan! Vi skola hålla rätt fram ännu en stund! Nils lät svennen hållas; men menade dock, att det kunde vara skäl att ej lättroget släppa seglet ur sigte. — Han håller samma kosa, som vi — genmälte svennen — och inom ett par timmar, när vi komma upp söder under ön der, så skolen I se att jag har rätt! Likväl vände han Hjorten mera nordligt, så att han kom att segla bidevind. Knappast hade Hjorten svängt upp i denna riktning, förr än ett nytt segel stack upp i norr, ehuru ostligare än det förra. Svennen vid styret stod en stund och betraktade detta nya segel, hvarpå han plötsligt vände skeppet ännu skarpare nordpå. -Der menar jag, vi hafva Tranan — sade han — hon kommer hoppande, som om hon nu vore rätt hugad att tråda en dans. — Är det; som du säger, sven, så önskade jag blott, att Hjorten bure dubbelt så många segel... Se, se, hvilken fart han gör denne seglare ... Vi hinna konom icke, och så gäckas vi igen, liksom i djefvulsrännan! — Vänder hon icke, när hon kommer bakom ön och seglar nordpå, så är jag man för, att vi skola hinna henne, herr Nils... Hade vi så väl varit. en sjömil längre ostvart, när hon fick oss att se... Ty tror: hon sig få oss akter om sig, så sträcker hon flykten söderut, det skolen I se, och då taga vi henne, innan som hon vet ordet af! — Och i motsatt fall? — sporde Nils.