Smalbenich i sitt våld. Det blef ett herrans väder om dagen, jag minnes det, som om det varit i går, men herr Sven gick der fram och återi ett rum i Segeltornet och bara tänkte på sitt förlorade halsband, så han kunde väl alldeles hafva tappat hufvudet. Också gick det som det gick. Underhandlingar börjades, och inom några dagar var allt klart. Sjelfva Långfredagen undertecknades afhandlingen om stadens uppgifvande och Påskdagen intågade ordenshären, medan hela flottan — hon var sina 48 segel stark — kom inseglande i Wisby hamn. Den gamle svennens berättelse gjorde ett djupt intryck på Nils. Den innehöll liksom en stadfästelse af den åsigt, som redan fanns inom honom rörande det ödesdigra smycket. Måhända bidrog icke så litet den egna färgläggning, som svennen visste gifva åt sin berättelse, och den kraft, hvilken utgick ur hans fromma och, om man så vill, enfaldiga, men lifliga och bottenfasta öfvertygelse, — måhända bidrog detta i sin mån att i hans hjerta befästa sanningens välde framför falskhetens, väsendets framför skenets. Det var en simpel och ringa sven, och då, liksom alltid, lyssnade man ej gerna i ungdomens och styrkans majdagar till den sträfva enfaldens vishet. Men der denna vishet tilltalar ett hjerta, som redan är öppet och mottagligt för det höga och heliga, der försvinner den ringa och i allmänhet missaktade ytan och det sannas kraft verkar omedelbart, liksom när mästaren fått formen färdig, han kan betjena sig äfven af den gröfsta hand för att pressa pregeln på guldet. — Har du reda på så mycket, sven — sporde Nils efter en stunds tystnad — så vet du väl ock, I huru min morfader sedan återfann sitt halsband! — Det vet jag icke — genmälte svennen — men väl var jag med då han återfick det. Det lemnades . honom med några goda ord, som den stränge riddaren gjört väl uti att följa. Men se