tas, nemligen generalkonsulatet i Londor efter gamle Tottie. Från vår stårdpunk lyda resonnemangerna rörande besättande af detta i alla bänseenden stora konsula ungefär som följer: De, hvilka med spän ning emotse valet till denna post, äro icke så mycket våra köpmän och fabrikanter som våra skeppsredare och sjömän, hvilkas intressen det egentligen är, som der nye konsuln i Lonuon, i sin egenskap a: chef för alla de öfriga konsulaterna Storbrittanien och Irland, får att bevaka Det synes oss vid besättandet af dessa ofta lika inbringande som vigtiga embeten vara en riktig grundsats, att man hufvudsakligen fäster afseende vid nationalitetsprincipen, så att om en hamn besökes aj ett alldeles öfvervägande antal norska fartyg och ingen sannolikhet finnes för, att en förändring härutinnan skall inträffa, vederbörande då välja en norrman, och om detsamma är förhållandet med svenska fartyg i en annan hamn, i så fall en svensk i denna. Nu är Norges sjöfart på hela Storbrittanien och Irland 47, gånger så stor som Sveriges, och den norska sjöfarten på London ensamt öfver 6 gånger så stor; följaktligen har Norge ett direkt kraf på att få se en norrman som generalkonsul i London. Visserligen betalar Norge endast 37 af de förenade rikenas bidrag till konsulatfonden, men det direkta bidraget är försvinnande i jemförelse med det indirekta genom skeppsumgälderna, och Norges bidrag tillekonsulernas aflöning i England blir alltså många gånger större än Sveriges. Speciellt med afseende på expeditionssekr. Willerdings uppsättande på förslag till det ifrågavarande generalkonsulatet. påstås från svensk sida, att våra regeringar just haft nationalitetshänsynen för ögat, i det de denna gång välja en svensk man, emedan de båda sednast lediga ministerposterna, i Berlin och Brässel, blifvit besatta med norrmärnen Due och Stenersen. Men vi kunna alldeles icke ingå på, att Norge härvid på något sätt blifvit favoriseradt: de förenade rikenas i utlandet tjenstgörande kår räknar inalles 31 personer, deraf 28 svenskar och 3 norrmän, och om man inberäknar utrikesministeriets personal, får man 40, af hvilka 36 svenskar. Proportionstalet för Norge vid besättandet af dessa poster blir således 12 i st. f., såsom för närvarande, 5. Under de sednaste 13 åren har vår diplomatiska kår blott blifvit rekryterad med en enda norrman. Vår handelsflotta täflar nu med Frankrike om platsen som n:o 3 bland de sjöfarande nationerna, och till detta förhållande hvilket vi nämna med stolthet, fordra vi, att en smula hänsyn tages vid besättandet af de konsulatplatser, der sjöfarten, såsom i London, är af öfvervägande betydelse för oss. Det föreommer oss att vara den billigaste fordran i verlden, om vi i London, der den diplomatiska tjensten redan förut förvaltas af 3:ne svenskar och hvarest, såsom ofvan nämnts, den norska skeppsfarten är 6 gånger så stor som den svenska, önska se en norrman såsom representant för alla dessa våra stora maritima intressen. Häremot kan från svensk sida anföras, att ifall den här uttalade åsigt skall tilllämpas vid alla konsulaters besättande, skulle följden bli, att svenskarne nästan öfverallt blefve uteslutna från dessa, emedan den norska sjöfarten är flerdubbelt så stor som den svenska. Men härpå svaras: Norge är ett sjöfarande land, Sverige blir allt mer och mer ett fabriksland. Isynnerhet utom Europa måste hänsynen till fabriksdriftens och handelns befrämjande vara vida mäktigare än hänsynen till sjöfarten, såsom i England, ochi dessa många fall är tillsättandet af svenska konsuler riktigt. Under de sednare åren har börskomitån i Kristiania tvenne gånger gjort nationalitetshänsynen gällande till förmån för en svensk sökaude, nemligen vid tillsättandet af konsulatbesattningarne i Kiel och Shanghai. Det är mycket att beklaga, heter det, ratt hr expeditionssekreteraren Willerding skulle anmäla sig såsom sökande just till generalkonsulatet i London. Vi veta, att han såsom chef för utrikesministeriets konsulatafdelning visat sig som en skicklig och samvetsgrann man, hvilken isynnerhet på en konsulsplats, der konsuln tillika skall vara diplomatisk agent, skulle kunna göra stor nytta. Men den bildning och skicklighet, hvaraf hr Willerding är i besittning, äro ett dödt kapital i London, der konsulatet, mera än på alla andra platser, kräfver praktisk erfarenhet, kännedom om sjöfartens detaljer, bekantskap med lag och coutume i assuransoch haverifrågor, eller med andra ord en erfarenhet och kunskaper, hvilka vi våga förmena, atthr Willerding justicke besitter. — bald — — — — Med H. M. konungens afresa i Fredags har staden åter påtagit sig sin hvardagssyvsionomi. Konunngens vistanda här danna