lertid icke sarligare, än att den kunde lagas, och vi började jagten efter det andra fartyget. Men detta var en seglare, hvars make vi aldrig bade sett. Det var oss omöjligt att hinna honom, och när vi fingo Landskrona i sigte, så var ban försvunnen. — Seglaren? — Nej, svennen! Fartyget hade ej nu det minsta brådtom, och riddaren lät genomsöka hvarenda vrå i detsamma och hvarjo man ombord, men intet stod att finna. Skepparen påstod, att riddaren fore vill och att det var ett annat fartyg, som han sjelf sett sätta ut en båt till land i samma ögonblick som han varskott riddarens segel norrut. Men det fartyget, sade han, håde långt för detta försvunnit söder om Hammarudde. Vi stodo som förhexade, men riddaren beslöt att följa efter kusten, och det gick undan för fulla segel, men något fartyg sågo vi ej till. Jag har aldrig sett riddar Sven sådan som han då var. Men allt har sin tid. Vi landstego på Gotland, det var en af de första dagarne i Mars 1398, och i slutet af månaden kom ordensriddarnes flotta från Preussen med ordensmästaren, riddar Conrad von Jungingen ombord. — Och lyckan? — sporde Nils. — Lyckan var sin kos med halsbandet, hon ... Märken dock, herr Nils, det var kanske lika mycket herr Svens egen förtviflan, han kunde knappast tänka en redig och klar tanke, och den kraft och raskhet, som alltid utmärkte honom, var liksom bortblåst... För mina ögon var detta lika mycket om icke mera än förlusten af halsbandet orsaken till den ofärd, som nu drabbade riddar Sven. Visst är dock, att allt gick bakut så väl vid Landskrona, som sedan i Wisby. Borgarne ville icke veta utaf någon strid mot ordenshögmästaren, och då denne med ordenshären kom dragande mot staden, hade hertig Johan och riddar Sven blott de två tornen, Segeltornet och