hon omtalade, hvar halsbandet fanns, att morfadren lemnade i hans fria val, om han ville blifva trollsmyckets egare eller icke, och att det i det senare fallet skulle ligga i sin gömma till domedag. Och det var då den enda frukten af vännens råd? Men om det hos morsadern, som i många år vant sig vid och värmt sig i strålarne af den sol, som för honom låg förborgad i det underbara smycket, om det hos honom icke förmått åstadkomma mera, än att öfverlemna åt sin dottersons fria val att sätta sig i besittning af detsamma eller icke, så väckte det deremot hos denne en tanke, som med ens uppfylde hela hans själ. Han ville offra det åt den heliga kyrkan, och i samma ljus, der denna tanke spirade upp och tecknade sig liksom i stjernskrift på hvalfvet af hans hjertas helgedom, der framskyitade äfven en annan tanke, den nemligen att hänga smycket på någon helgonbild i den kyrka, som för den gode vännen var i ett eller annat afseende dyrbar. Han riktade derför sina spörjsmål på denne, men i detta atseende kunde icke svennen lemna honom några tillfredsställande upplysningar. — Greps då aldrig denne riddar Fjalar af begär att vinna lyckohalsbandet? — sporde han. — Om så varit — genmälte svennen — hvarför skulle han ej behållit det, när han bade det i sin ego, utan att riddar Sven visste deraf? .. Nej, nej, herr Nils, dertill hade riddar Fjalar sett för mycket af verlden! — Olik andra månde så den riddaren hafv: varit i många stycken... Hvilket sköldemärke bar han? — Intet! ... Herren kände honom väl utar sköldemärke, sade han, och endast Uerrans rid dare ville han vara! — Så kände honom icke min morfader heller — Det är mer, än jag vet alt säga ...! : (Forts.)