2——7—7 det var nu så, att halsbandet liksom växt sast i hans själ, han såg och hörde, han lefde i och genom det... och derför var ban oduglig till hvarje dåd, så länge det var borta! Han drog väl omkring i skären mellan Finland och Sverige och såg till de många slotten omkring Bottnens stränder, som han och herr Knut Bosson innehade, men redan under loppet af 1398 förlorades det ena efter det andra, sedan herr Knut först måst lemna Åbo slott åt drottning Margareta. Så fortfor det, tills slutligen intet mera återstod än att gifva sig på nåd och onåd. Då, just som nöden var som störst, återfick han halsbandet, och då blef han sig lik igen. Nu både såg han och hörde, och helt visst hade han nu kunnat återtaga det förlorade och upprätta sin makt, om icke underhandlingar kommit emellan, och drottningen och han räckt hvarandra handen till förlikning, hvarigenom herr Sven visserligen vann mer, än som han eljest hade gjort. — Och hvem var det, som lemnade honom smycket åter? — sporde Nils. — Hm ... det var hans gode vän, riddar Fjalar — genmälte svennen dröjande. — Och hvilket råd gaf han honom dervid? — Att offra det olycksaliga trollsmycket åt den heliga kyrkan! Men det gjorde icke riddar Sven ... han behöll sin klenod till sin död. Så mycket verkade dock den fromme riddarens ord, att han det sista året, han lefde, lemnade den ifrån sig, och det kännen I väl bättre än jag, herr Nils, eftersom I nu ären i besittuing af trolltyget. Den stränge herren drog till Wisby, och, när han kom åter derifrån, hade han gjort sig smycket qvitt. Hvar och hur visste ingen, men när han låg på sitt yttersta, bade han ett långt samta! med sin dotter, eder moder, fru Karin, och hnsfolket sa e sinsemellan, att ban då uppenbara! 2 af halsbandet. För Nils framstod lifligt modrens ord, vär