välsignelse öfver detsamma! Icke kunde jag heller finna, att den stränge riddaren, herr Sven Sture, som bar det före eder, var lyckligare, så länge, han var i besittning deraf, än när han var det. förutan. Det var, tyckte jag, som hans vän, riddar Fjalar, en gång sade, ett helvetes-smycke, som kunde förtaga kraften af den sanna riddarkedjan, den som hängde i mannens hjerta, och hvars sinnebild den yttre vore. — Mycket nära måtte du hafva stått min morfader och hans vän, eftersom de talade sådana ord med hvarandra i din närvaro? — I sägen det, jag stod dem mycket nära, och när han förlorade halsbandet här i djefvulsrännan, såsom ban alltid kallade det farliga sundet derborta, så var det jag och hans vän, som lyckades skaffa honom det åter. — Mon var det ej vid Landeskrona på Gotland, som han förlorade det? — sporde Nils. — Jo, jo, han sade det alltid sjelf, den stränge herren, ty svennen, som tog halsbandet om natten, blef genast upptäckt, och om morgonen kunde man se honom, huru han rodde in emot sundet. Riddar Sven lät styra efter honom, och han glömde i sitt raseri allt för att återvinna trollsmycket. Man sade honom, att sundet var omöjligt att komma igenom för hans fartyg, att han skulle förlora alt på den vansinniga seglatsen, men han ropade, att han skulle fram, om det ock bar rakt till helvetet, och så styrde vi in i sundet. Det gick med fart, och det såg en stund ut, som om vi bort upphinna rymmaren, men så sågo vi honom närma sig ett fartyg, som låg der tätt på andra sidan om djefvulshålet, och der äntrade han upp och fartyget seglade undan. Riddar Sven knöt händerna af vrede, och just i detsamma stötte fartyget emot och fick en stor läcka på styrbords bog. Vi kände ej då så noga farvattnet, och fartyget hade ej hållit sig tillräckligt nära klippväggen på babords sida. Läckan var emel