Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1870, sida 2

— Är det som svennen säger, skeppare — sade Nils — så lära vi gå i Tranans kölvatten? — Skepparen teg och Nils fortfor: — Och långt bort lärer hon icke vara, eftersom du tror, att ditt skrik skulle kunna hinna henne!... Du ser dock, att din list icke gagnat till mycket, ty vi skola taga henne så visst som vi kunnat gå fram i hennes egna farvatten... Fort, svenner, binden förrädaren med starka tåg, surren fast honom vid bogsprötet, han skall icke förlora ett ögonblick af det skådespel, som väntar! — Den väntan lärer blifva eder lång, lika visst som det är, att I hafven mer än en fetaliebroder ombord — sade skepparen, som nu omsider fick sitt tungband lossadt — ty derpå vill jag lefva och dö, att ingen annan än en setaliebroder hittar denna vägen. Svennerne studsade vid dessa ord, men Nils törnyade sin befallning. — Der står han, der! — ropade skepparen och sträckte sin knutna näfve mot svennen vid rodret — men jag svär det vid himmel och helvete, hans hjerteblod skall rinna för denna min hand ...hans hjerteblod skall rinna som saften ur ett sönderkramadt äpple... Hör du, sven derborta, hör min ed! Du känner mig! Men Nils hade redan vändt skepparen ryggen, och svennerne ryckte honom fram mot sörstäfyen, såsom vanligt vid dylika tillfällen utgjutande sin rättmätiga vrede i bittert och öfvermodigt hån. De utförde derunder sitt uppdrag på det noggraunaste, och när brottslingen slutligen låg utsträckt öfver bogen af fartyget, gaf den ene svennen ett slag liksom på köpet och sade: — Ligg nu der och sinna på din ed, din lede sjöulf...när Hjorten borrar sina horn i Tranan, så lärer du få fortsätta som Tranans masttopp, och när du väl hänger der, så månde du grina mindre än som du gjort i dag! Emellertid var faran öfver, och det blef åter